- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
506

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Joseph Conrad. Av Frans G. Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Frans G. Bengtsson

skymten av ett kjoltyg. Det är intressant
att se, att när en andrarangsförfattare som
Jack London imiterar Conrad — i den
underhållande men slarvigt hopkomna ’The
Mu-tiny of Elsinore’, som har ’The Nigger of
the Narcissus’ till direkt förebild — måste
han för att kunna vidmakthålla intresset
tillöka skeppsbesättningen med en vacker
kaptensdotter, som efter de överståndna
strapatserna kan skänka hjälten den
populära belöningen för hans välförhållande.
Endast en gång — i romanen ’Victory’,,
som är ett av hans mästerverk — har
Conrad tagit en kärlekshistoria till
huvudmotiv i en längre berättelse; resultatet
visar mer än väl, att han i grund känner
människohjärtat även från den sidan; men
ingen, som går till lektyren av Conrad bör
tro, att romanens titel innebär
bröllops-klockringning på slutet; den seger, som
Axel Heyst — ’the Swedish baron’ —■
och den stackars före detta violinspelerskan
på Schombergs hotell nå fram till ute på
ön Samburan är så fjärran som möjligt
från resultatet av den gängse
litteraturerotikens skärmytslingar och fredsslut.

II.

Envar med allvarligare intressen för
litteratur har förmodligen mer än en gång
upplevat, hur man plötsligt vid läsningen
av en författare kan gripas av hans
personlighet på ett sådant sätt, att man genast
tar i tu med hans samlade verk, läser
alltsamman samt längtar efter mera. Man
har så att säga blivit du med denne
författare; man förstår honom otvunget och
utan ansträngning; han är inte längre en
kall främling, som mumlar halvbegripligt
och långt borta. Allt han säger är bra,
emedan det är roligt att höra honom tala.
Det finns inte längre några tröttande
lon-görer och onödiga utvikningar i hans verk;
man vänder inte åstad från något halvtjog
sidor här och där för att få tag på tråden
igen; han är förträfflig med resonnemanger,
idiosynkrasier och allt, just sådan han är.
Den hos varje kultiverad människa
förutsatta förmågan av kylig kritisk
granskning har plötsligt gått till sömns. Man
klagar inte allt som oftast: »Detta skulle
Shakespeare eller H. G. Wells eller
eventuellt jag själv gjort på ett helt annat sätt».
Utan man känner i stället någonting i stil
med en aforism av en gammal frankisk

hövding: »Jag älskar mitt folks fel, om
de ha några, mer än romarnas dygder».
Man har lika liten lust eller förmåga att
kritisera en sådan författare som att
kritisera sin bror eller sin fästmö.

Den som emellertid inte ännu nått fram
till detta känsloläge vis-a-vis Conrad, skall
ofta ogynnsamt frapperas av en egenhet
hos honom, som troligen tröttat och skrämt
bort åtskilliga läsare. Det är hans
egendomliga sätt att berätta, som ibland även
i hans bästa verk — till exempel Lörd
Jim och Chance — antar så extrema
former, att det vid första ögonkastet ter sig
antingen som otymplighet och artistisk
oförmåga eller som ett medvetet hån mot
ali föregående kompositionsteknik. Han
börjar på måfå någonstans mitt i en
historia och går sedan odeciderat baklänges i
zickzacklinjer utan något synbart mål. Hans
situationer och gestalter lösgöra sig endast
långsamt och med möda ur kaos. När man
läst de första kapitlen, har man ofta en
känsla av att veta mindre än när man
började. Det berättas om Edgar Allan Poe,
att när en gång Dickens nyss börjat
offentliggöra en av sina tidigare romaner i något
månadsmagasin, underkastade Poe de
tillgängliga begynnelsekapitlen en analys, som
satte honom i stånd att på pricken
förutsäga hela romanens intrig, — något som
förskaffade honom ett smickrande
erkännande från Dickens, när denne i ett brev
sade sig böjd för att tro, att Poe hade
övernaturliga makter i sin tjänst. Antaget
att någon nu vore utrustad med Poes
analytiska förmåga, skulle han inte ha ringaste
utsikt att lyckas med en liknande
granskning av någon conradsk romaninledning.
Hos Conrad får man länge hålla till godo
med att irra omkring i klärobskyren i ett
horisontlöst land, där ens obestämda
sensationer förefalla härledda från

dead winds’ and spent waves’ riot

in doubtful dreams of dreams.

En god illustration till Conrads benägenhet
att till stor del berätta sina historier
baklänges får man i hans två tidigaste
romaner. I ’Almayer’s Folly’, den första, berättas
slutet av den historia, som man får höra
början av i ’An Outcast of the Islands’;
och inom den förstnämnda romanens ram
upprepas samma förfaringssätt i smärre
skala: man erhåller först en situationsbild

506

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0554.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free