Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Joseph Conrad. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joseph Co 11 rad
av Almayer, när han befinner sig
omedelbart inför slutkatastrofens utveckling, för
att sedan genom ett flertal kapitel
småningom göras underkunnig om de intrasslade
händelser, som fört fram till denna
situation. I de öppenhjärtiga företal, varmed
Conrad efter Henry James’ mönster försett
den samlade upplagan av sina verk,
meddelar han en del detaljer om hur han fått
sina uppslag och hur de utvecklats i hans
fantasi. Det har ofta varit någon obetydlig
anekdot, några ord hörda på en
sjömanslokal eller någon legend från de tropiska
haven, som givit honom första impulsen.
Han börjar då med den situation som
själva uppslaget inbjuder till; och först
sedan, under den bakåtgående analysen av
hur denna situation måste ha kommit till
stånd, gestaltas långsamt i hans fantasi
den psykologiska bakgrund och det nät av
konflikter, utifrån vilka slutligen
upplösningen härledes med oundviklig
nödvändighet. Stundom föredrar han likväl att
berätta sin historia på mera rättframt sätt.
Uppslaget till hans omfångsrikaste roman,
Nostromo, var ett obestämt rykte, som han
en gång hört i Mexikobukten, om en man som
under någon sydamerikansk revolution
stulit en pråm, lastad med silvertackor. Denna
pråm möter man emellertid inte i romanen,
förrän man har ungefär fyrahundra sidor
bakom sig; då har man redan hunnit bli
intimt bekant med större delen av
republiken Costaguanas befolkning samt framför
allt med Conrads kanske monumentalaste
hjälte, den store Nostromo,
hamnarbetar-förmannen i gruvstaden Sulaco, vars lidelse
icke är kärlek, icke vinningslystnad, icke
åtrå efter avancemang, utan endast ett
stolt begär att alltid vara den omutlige
och till allt beredde, som en var kan lita
till i ett förtvivlat vågspel, för hans namns
berömmelses skull. Även i ’Victory’ förflyter
berättelsen i det stora hela i en framåt
löpande ström, dock med ständiga
utvikningar och bakåtsvängningar för
kompletterande upplysningar ur Heysts tidigare liv;
men i själva inledningstablån får man
likväl hjälten presenterad — analogt med
Almayer — i en situation som övergiven
och drömmande ensling med sitt materiella
verk i spillror bakom sig, — en situation
vari man sedan återfinner honom först
efter flera kapitel.
Utom genom denna sin fallenhet för
ständiga regresser, gör Conrad också ofta
sin framställning tung och invecklad genom
att låta en historia komma till genom
hop-flikande av flera olika personers referat
och kommentarer. Han använder sig inte
ofta av en romanförfattares traditionella
rätt att vara allvetande beträffande sina
handlande personer. Han föredrar att se
på sina gestalter utifrån och att låta
intelligenta iakttagare i deras omgivning
småningom avslöja deras handlingar och
karaktärer från olika synpunkter. I ’Lörd
Jim’ t. ex. får man först en summarisk
inledande skildring av hjältens allmänna
förhållanden och miljö. Därpå uppträder
kapten Marlow, som är författarens
språkrör i flera romaner men aldrig direkt
handlande förgrundsfigur utom i novellen’ Youth’.
Han antages nu berätta större delen av
vad därpå följer för ett klubbsällskap flera
år efter de skildrade tilldragelserna.
Härunder återger han ofta i direkt anföring
vad han hört andra berätta, och ibland
kommer man ännu en potens högre i denna
mekanism av i varandra inskjutna referat.
Sista delen av historien presenteras i form
av brev från Marlow till författaren i
London, bestående dels av Marlows allmänna
kommentarer och spekulationer över
hjältens öde, dels en skildring av
sluthändelserna, i den mån dessa kunnat
rekonstrueras genom upplysningar från Jims älskade,
från hans malajiske livtjänare samt från den
metafysiske fjärilssamlaren Stein. Därefter
avslutas romanen med författarens egen
korta epilog: — »Och sålunda försvinner
han från skådeplatsen, i ovisshet och
skymning, sluten, outrannsaklig och högst
romantisk — —.»
En sådan framställningsmetod har sina
givna nackdelar; den sätter läsarens
tålamod på svårt prov och tillmötesgår sällan
hans primära krav på överskådlighet och
klarhet. Men givetvis har den från Conrads
synpunkt ännu större fördelar; och
slutresultatet av hela detta i början förvirrande
berättelsekomplex i ’Lörd Jim’ blir en
märkvärdigt skarpt markerad, homogen och
bety-delsemättad vision av den isolerade
centralfiguren. Allt i romanen utgår från honom
och återkastas som reflekterat ljus mot
honom; från det ögonblick han som en obskyr
styrman lockas att lämna det till synes till
hopplös undergång vigda pilgrimsfartygets
däck, är det som om han ensam ginge fram
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
