Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Joseph Conrad. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
•längs en halvbelyst gång mellan grupper
av undrande gestalter, — efterhand
förstorad bland skuggorna, — intill dess han
till sist med hamletsk statur når fram till
Doramins tronstol, när ödet äntligen
beviljat honom möjligheten till det avgörande
karaktärsprovet. Och Conrad har med sina
omständliga metoder på ett utomordentligt
sätt gjort läsaren mottaglig för de tragiska
känslorna av medlidande,fruktan och sällsam
triumf, när Doramin fyrar av sin gamla
flintlåspistol mot Jims bröst och det därpå
meddelas att de församlade sade, att när
den vite hövdingen träffats av kulan,
kastade han en sista stolt och oförfärad
blick över skarorna på båda sidor och föll
därpå framstupa, stum, med handen över
läpparna.
I ’Chance’ är Conrads sätt att berätta
ännu mer invecklat. Halva romanen
återgives av Marlovv direkt; andra hälften får
man reda på av styrmannen Powell via
Marlow; båda dessa återge i sin tur andra
sagesmän, och de vanliga regresserna
förekomma talrikt. Man har hunnit igenom
halva romanen, innan någon direkt
händelseutveckling börjar bli märkbar. Inte desto
mindre är detta ett av Conrads mera
populära verk. I sitt företal till den samlade
upplagan talar han om, att någon kritiker
påvisat möjligheten av att göra romanen
ett par hundra sidor kortare, om en
annan metod använts. Men Conrad har sitt
svar redo. — »Jag erkänner, att jag inte
fullt förstår innebörden av en sådan
anmärkning och inte heller nyttan av
densamma. Utan tvivel skulle det varit
möjligt att genom användandet av en annan
metod och mycken omsorg få plats till
hela denna historia på ett cigarrettpapper;
ja, mänsklighetens hela historia skulle kunna
få rum där, om den säges från tillräckligt
avstånd. Alla människors öde på denna
jord sedan tidernas början kunde
sammanfattas i en enda fras av oändligt innehåll:
— ’De hava fötts, de hava lidit, de hava
dött.’ — — Och ändå är det ett storslaget
epos. Men i de minutiösa skildringar av
män och kvinnor, som det blivit min
livslott att återge, är jag icke i stånd till ett
så summariskt betraktelsesätt.»
Hos Conrad förbli alltid karaktärerna
och själskonflikterna huvudsaken; intresset
för själva den yttre händelseutvecklingen
som sådan är underordnat. Det är sant,
att när Conrad äntligen fått sina oändliga
premisser färdiga, leder han ofta i verkens
senare del berättelsen framåt med en kraft
och fart, som ibland — t. ex. i ’Lörd Jim’
och ’Victory’ — kan stegras till ett
andlöst tempo. Men man har likväl aldrig
känslan av att något föregående endast
är avsett som ett medel för ernåendet av
en sluteffekt, lika litet som man någonsin
ertappar honom beväpnad med en
symbolistisk trollstav av den enklare sorten. Varje
episod i hans berättelser har egen
betydelse och är ett självändamål, på samma
gång som den konstnärligt och
psykologiskt ingår som moment i den högre
enheten. Han sysslar inte med några andra
problem än de största, äldsta och aldrig
slutgiltigt besvarade. Han arbetar alltid i
kosmisk skala; livet som totalitet är hans
studium; problemet om konsten att sluta
stycken har han för sin del löst på samma
sätt, som litteraturens störste alltid gjort:
det finns intet annat slut än livets slut.
Alla doktriner, formler och dagsproblem
tona bort i den oändliga ödesmonotonin.
Han kan inte ventilera förslag till
äktenskapsetik eller upplysningsverksamhet bland
vildar och sjömän, lika litet som t. ex.
Dostojevski kunde tänkas som författare till
en traktat om kvinnlig rösträtt. Han
glömmer aldrig ett ögonblick, att—- som en
irländare en gång formulerade det — vi endast
leva en kort tid och äro döda mycket
länge. Conrad kan kallas fatalist och
pessimist; men den konstnärliga optimism, som
endast kan vidmakthållas genom att på
strutsmanér gömma huvudet för det enkla
slutfaktum, är förmodligen sällan mycket
värd. Varje konstnärlig framställning av ett
människoöde, som vill ge sig sken av att
vara nådd fram till ett slutresultat i och
med att hjälten hamnar i en
världsåskådning, ett äktenskap eller ett socialt
maskineri, måste alltid i viss mån bli skev och
osann. Conrads hjältar dö, — som
Shakespeares och de isländska sagornas. Och de
dö inte som martyrer för någon
formuler-bar idé; deras öde bevisar ingenting och
vederlägger ingenting; allt förblir ett
sublimt mysterium och en öppen fråga. —
Det berättas, att en vän till den franske
astronomen Arago en gång lyckades förmå
denne att läsa igenom Racines Phèdre.
Den frejdade forskaren uppenbarade sig
efter avslutad lektyr med ett förbryllat
5 08
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
