- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
509

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Joseph Conrad. Av Frans G. Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Joseph Conrad

ansikte och en förargad fråga: »Mycket
bra; men vad vill nu egentligen denne
herre bevisa med allt detta?» — Läsare
av Aragos typ måste gripas av indignation
och förtvivlan inför slutet på de flesta av
Conrads verk. När Almayer till sist ligger
död i sitt ruinerade faktori, knäckt av
opium, förföljelser och svikna hopp, komma
hans båda arabiska handelsrivaler Abdulla
och Reschid upp och betrakta kallt sin
fiendes lugna anlete. — »Och när de gingo
bort genom massan, som vek undan framför
dem, hördes fallet av de tummade kulorna
i Abdullas radband, under det han i en
högtidlig viskning fromt frammumlade
namnet Allah! Den Förlåtande! Den
Misskund-samme!» — I sista scenen i ’Victory’ tar
den stillsamme kapten Davidson, efter det
han inför guvernören avgivit sitt officiella
vittnesmål om de blodiga sluthändelserna
på Heysts ö, fram sin näsduk och torkar
svetten från pannan. — »Därefter, ers
excellens, seglade jag bort. Där fanns ingenting
att göra». — »Tydligen inte», instämde
excellensen. Försjunken i tankar tycktes
Davidson överväga saken ännu en gång, och
mumlade därpå med en ton av sorgset
jämnmod: •—• »Ingenting alis!» — —

Conrad är tragiker helt igenom. Det
är ett av grundelementen i den starka
förtrollning han utövar, att det, som man i
brist på bättre termer måste kalla det
romantiska, hos honom är så intimt och
organiskt förenat med det tragiska. På
grund av denna sin kvalitet har han små

utsikter att någonsin bli populär i vidare
kretsar, där man inte senterar det tragiska
såsom i hög grad skiljaktigt från det
enbart sorgliga och nedslående. Conrad
efterlämnar inte något deprimerande intryck.
Hans hjältar gå under; men de segra i
själva sin undergång, som de stora
tragediernas karaktärer alltid göra; de hava
’mastered their fate’. Deras bortgång blir en
försoning — alis inte i moralisk juridisk
betydelse enligt schemat skuld och straff —
utan en försoning mellan deras vilja och
ödet själv. De nå triumfen och harmonin
trots allt. Undslippandet till en harmlös
idyllisk ålderdom skulle inte förefalla oss
innebära någon välgärning för Heyst eller
Jim, lika litet som vi skulle bli väl
tillfreds vid tanken på Hamlet i långrock och
tofflor, gungande barnbarn, — eller Othello
stapplande vithårig över Piazzan för att
lyfta sin pension. — »Vi drivas till att
utropa», säger A. C. Bradley i sin bok
om den shakespeareska tragedien, och hans
ord äga, låt vara i annan skala, en
tillämplighet även på Conrads gestalter, »att dessa
mäktiga och överlägsna andar, som förgås,
äro alltför stora för det lilla utrymme, i
vilket de rört sig, samt att de försvinna
icke till förintelse utan till frihet; och på
något sätt bäres den övertygelsen till oss,
att ali denna pina och hemsökelse måste
räknas som ett intet gent emot den
heroism och kärlek, som manifesteras i
densamma, och som kommer våra hjärtan att
skälva.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free