Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur Kain. Av Lord Byron. Konturer och brottstycken. Översättning av Sigrid Lidströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Akt III,
Samma trakt som i första akten : jorden i Edens
närhet. Återkommen från sin färd med Lucifer
genom världsalltet, skyndar Kain fram till Ada.
Ada: Gå sakta, Kain! Tyst, tyst
Kain: Men varför då?
Ada: Vår lilla Enoch sover på sin lövbädd
under cypressen.
Kain ; Dystert träd, cypress!
Den står och sörjer, tycks det —
sänder sorg
till vad den skuggar. Varför valde du
just den till barnets sovtak?
Ada: Kain, dess grenar
likt natten skymma solens ljus, och bör
ej trädet då betros att skugga sömn?
Kain: Den sista. . . längsta, ja. Än sen —
Kom med!
(De gå fram till barnet.)
Vår gosse! Hans små kinder! Deras
färg
och friska liv med rosenbladens tävlar,
som rodna under dem . ..
Ada: Och vad hans läppar
är vackert skilda åt! Kain, Kain, låt bli,
kyss honom inte nu . . . Han vaknar
strax,
hans middagssömn snart haft sin tid,
men synd
det vore väl att väcka honom.
Kain; Sant
du säger, och mitt hjärta skall jag tysta
ännu en stund. Han ler i sömnen. . . .
Le
och sov, du unge arvinge till världen,
knappt mindre ung än du: sov, sov
och le!
Än är den tiden din, då sömn är
oskuld
och fröjd i löjet bor ... Ej du har
plockat
förbjuden frukt — du vet ej du är
naken.
Skall stunden komma, när du
domfälld blir
för okänd synd — ej min, ej din? Sov,
sov . . .
Se, Ada, drömmens ros kring
kindens gropar!
Hans späda ögonlock halvöppna darra:
från fransar, mörka som cypressens
skugga,
en skymt av dessa globers klara blå
oss när, fastän han sover. Månn han
drömmer
om paradiset? Dröm, min son — ack,
dröm,
arvlösa barn! Det är och blir en dröm.
Ty aldrig skola du och dina söner
beträda den förbjudna glädjens ort.
Ada: Kain, varför skall du över gossen
mumla
så vilda ord av längtan? Flytt är flytt.
Och varför sörja paradiset jämt?
Vi gör oss väl ett annat!
Kain: Var?
Ada: Här eller
varhelst du vill. Blott du är med,
behöver
jag icke detta mångbegråtna Edén.
Kains och Adas vidare samtal, varunder hustrun
fåfängt söker stilla sin makes upphetsning vid
minnet av rymdfärdens under samt bönfaller, att han
må offra blom och frukt på det altare, Abel byggt
åt honom i hans frånvaro, avbrytes genom broderns
ankomst. Abel besvär Kain att med honom bedja
och offra till Jehovah. Kain samtycker motvilligt.
De ordna och tända sina ali ären, Abel offrar en
herdes offer, förstlingen av sina får och den feta talgen,
Kain, åkermannen och odlaren, frambär till Herren
gåvor av jordens frukt. Var och en beder efter sin
natur: Abel knäböjande, ödmjuk, i from bön, Kain
riktande i upprätt ställning en stolt vädjan till
jordens och himmelens Gud.
Elden från Abels offer ses stiga mot höjden i
en klar låga likt en pelare, medan en virvelvind
slår ned Kains altare och kastar omkring hans
offergåvor på marken.
Abel: Bed broder! Vred på dig är Jehovah.
Kain: Vred? Varför?
Abel: Dina gåvor strötts på
marken.
Kain: Av jord de kommit, jord de åter blive:
där så de frön, som bära frukt till
sommarn.
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
