Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Antika silverserviser. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martin P:n Nilsson
platsen i den konstnärliga behandlingen
av de ädla metallerna. Ty en konstnärlig
framställning behöver en viss plats att
utveckla sig. Guldet kunde på grund av
sin dyrbarhet endast användas till
mindre föremål, huvudsakligen smycken;
därigenom voro trånga gränser uppdragna
för konstnären; han blev en
konsthantverkare av det slag, som trots ali smak
och skicklighet stod närmare
yrkesmannen än konstnären.
Med välståndets stigande blev det
för den förmögnare ej oöverstigligt att
anskaffa något eller några silverkärl.
Uppkomsten av en konstnärligt
intresserad privatlyx, åtminstone i avsevärdare
måttstock, kan dateras till slutet av det
femte århundradet f. Kr., samma tid
som såg individens frigörelse ur de
traditionella åskådningarna om stat och
samhälle, den upplysningstid vars
karaktär bestämdes av sofisterna. Då levde
antikens berömdaste silverkonstnär, Mys,
till vars arbeten en av antikens störste
målare, Parrhasios, ibland gjorde
teckningarna. Lyxen steg med de stigande
materiella tillgångarna. När Rom lagt
världen under sitt välde och dess
rikedomar sammanströmmade i Italien, blev
det en verklig lidelse hos rika och
förnäma romare att samla silver; det
äldsta stod högst i pris och betalades med
fabelaktiga summor. Den samtida
konsten stod också mycket högt; Augustus’
regering är en blomstringstid för förnämt
och konstnärligt arbete i silver.
Plinius d. ä., som bevarat de enda
sammanhängande notiserna om
guldsmedskonstens historia, räknar upp
berömda utövare därav från det femte
århundradet till Augustus’ tid och
tillfogar, att konsten därefter plötsligt råkade
i djupt förfall; — fynden stå i
överensstämmelse med detta yttrande. Ingen tid
har lämnat så stora och betydande fynd
av konstnärliga silverkärl som den första
kejsartiden. Vart av de stora fynden
bildar en samling, på vars hopbringande,
som det alltid brukar ske, ägaren måste
ha använt en längre tid, kanske ett helt
liv. De innehålla pjäser från olika tider,
de bästa och intressantaste härstamma
från republikens sista och kejsardömets
första tid. De konstnärer, som signerat
sina kärl, äro vanligen greker och
inskrifterna nästan alltid grekiska, bortsett
från namn och viktuppgift, som den
romerske ägaren brukade tillfoga. Konsten
tillhörde rikets grekiska del, och även
om den omplanterades till Italien, bedrevs
den av greker och med grekisk tradition
liksom annat konsthantverk, t. ex. de
röda reliefkärlen i terra cotta (terra
sigillatd), som imitera metallkärl och
ersatte dem hos de mindre bemedlade.
För att giva en föreställning om vad
silverkonsten var och uppnått vid denna
tid, torde det vara lämpligast att välja
ut några av de representativa
silverskatterna; ty därigenom får man också
en föreställning om deras rikedom och
om ensemblen. Det är självfallet, att
dessa bli det stora fyndet från Bosco
Reale, det största av alla, nu med få
undantag i Louvren, och det därnäst
mest betydande fyndet från Hildesheim,
nu i Berlin. Därtill fogar jag ett tredje
fynd, ur konsthistorisk synpunkt väl det
betydelsefullaste av alla, som för få år
sedan anträffades alldeles utanför våra
egna dörrar i Hoby på Låland, men, så
vitt jag vet, nästan icke alis
uppmärksammats i vårt land. Det innesluter de
främsta praktstyckena i det rika danska
Nationalmuseet i Köpenhamn.
Vid Bosco Reale, två à tre kilometer
utanför Pompeji upp mot Vesuvius, låg
i antiken en större lantgård. Under de
kvalmiga augustidagar, som föregingo
det stora vulkanutbrottet år 79 e. Kr.,
hade man flyttat ut en dyrbar bädd,
inlagd med brons, ett litet bronsbord, en
5 r4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
