Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Antika silverserviser. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martin P:n Nilsson
mer av sig själv. Hobybägarens
Filoktetes-typ är en skapelse av Parrhasios.
Detta konsthistoriskt viktiga och
övertygande resultat bekräftas av
bägarens stil, vilken tillhör den klassicistiska
riktning, som såg sina mönster i
skulpturen från Athens blomstringstid och
var på modet under republikens sista
tid och in i Augustus’ regering,
antikens empire. Framställningen har
klassicismens kyliga lugn. Bakgrunden är en
enhetlig, neutral yta; reliefen sönderfaller
i olika plan, det lägsta, till vilket t. ex.
vagnen på Priamusbägaren hör,
framträder icke mycket mera än som teckning.
Staffage saknas utöver det allra
nödvändigaste och framställes endast
summariskt, t. ex. trädet till höger i den scen,
där Filoktetes blivit biten av ormen,
eller till och med antydningsvis, t. ex.
den mur, som döljer vagnen på
Priamusbägaren. Frisyren på en av Achilles’
tärnor, hårknuten uppe på hjässan,
tillkommer unga flickor i det femte
århundradet f. Kr.
Hobybägarnas konstnär har försett
dem med sin signatur, på den ena med
grekiska på den andra med latinska
bokstäver men i båda fallen på grekiskt
språk. Han hette Cheirisofos.
Bokstavsformerna och andra skäl visa, att han
utfört sitt arbete vid tiden för republikens
övergång i kejsardömet. Han var icke
någon stor och självständig konstnär;
ibland lyckas han slätt, t. ex. i den allt
för kortbente yngling, som skär upp
tranan, och ännu mer iögonfallande i
den egendomliga figur i lägsta relief,
som vänder ryggen till, på
Priamus-bägarens frånsida. Om man ej såge
nacken och handen på högra skuldran, skulle
man snarare ta den för en mannekäng
än en människa. Den konstnärliga
förtjänsten ligger helt hos den förebild, som
Cheirisofos kopierat. Det förefaller mig
ej osannolikt, att denna varit ett äldre
silverkärl; om vissa figurer på detta varit
skadade, förstår man, varför Cheirisofos,
i saknad av förebilder, misslyckats vid
sina försök att på egen hand skapa en
ersättning. Gammalt silver, utfört av
berömda konstnärer, var just vid denna tid
på modet, betalades med svindlande
priser och kopierades ibland med stor
framgång. Dr Friis Johansen har med
lovvärd försiktighet hållit sig till mera säkra
kombinationer, men då antikens
berömdaste silverkonstnär Mys ibland utförde
sina verk efter teckningar av Parrhasios
och då Hobybägarens Filoktetesbild kan
föras tillbaka till Parrhasios, ligger det
snubblande nära att fråga: har icke Mys
överfört Parrhasios’ Filoktetes i silver?
Denna fråga kan icke besvaras. Vad
som synes upphöjt till den grad av
säkerhet, som är möjlig inom den antika
konstens ursprungsfrågor, är att
Parrhasios är upphovsmannen till Hobybägarens
Filoktetestyp. Om hela scenen hör
samman med huvudfiguren, därom kan man
blott döma efter skön; källorna tala blott
om Filoktetes. I varje fall äro
Hoby-bägarna de konsthistoriskt viktigaste av
alla här nämnda silverkärl; av andra är
det blott ett, som i detta avseende kan
jämföras med dem, den bekanta
Corsini-bägaren, som 1759 påträffades i Antiums
hamn och har en framställning av
Orestes-sagan, som Amelung återfört till en
annan berömd målare från slutet av det
femte århundradet, Timanthes.
Hur ha dessa praktstycken funnit
vägen upp till Norden? Även härpå har
Dr Friis Johansen givit ett svar, som
synes innebära en hög grad av
sannolikhet. Tacitus berättar, att romarna
brukade skänka framstående germanfurstar
och hövdingar dyrbara silverkärl, en gåva
för vilken barbarerna, trots bristande
förståelse av antik konst, säkerligen hade
mottagligt sinne på grund av dess
dyrbarhet. Enligt övlig sed har den romerske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
