Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Antika silverserviser. Av Martin P:n Nilsson - Återseendet. Av Stellan Engholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antika si Iv er s er v is er
ägaren inristat sitt namn under bottnen
av bägarna. Han hette Silius. Nu veta
vi, att en Silius åren 14—21 e. Kr.
residerade i Mainz som ståthållare i den
romerska provins väster om Rhen, som
kallades Övre Germanien. I betraktande
av bägarnas dyrbarhet ligger det mycket
nära till hands, att just denne ståthållare
Silius varit den ursprunglige ägaren och
skänkt bägarna till någon germanhövding,
som han ville belöna eller vinna. Ej fullt
ett århundrade senare ha de hamnat på
Låland och där nedlagts i en hövdings
grav. Ty lägre kan man ej gärna uppskatta
den, som fått dylika gravgåvor. Det är
en underlig ödets nyck, att dessa viktiga
vittnesbörd icke blott om antik
silverkonst utan också om antik konsthistoria
gömts långt borta i barbarernas land och
åter framdragits i ljuset ur Nordens jord.
Återseendet
Av Stellan Engholm
7
AG HAR MÖTT min första
käresta.
Femton år har gått,
se-__dan jag sist såg henne,
femton år fyllda av arbete och bekymmer
och en och annan gång upplysta av
den lilla smula glädje, som livet stundom
täckes skänka oss och för vars skull,
kanske just därför att den är så
sällsynt, vi underkastar oss alla de
besvärligheter, som levandet rymmer. Min
barndoms och ungdoms drömmerier
förkvävdes av tanken på närliggande och
prosaiska ting, ting vilka inte var
tilldragande i och" för sig men som det
för brödets skull var nödvändigt att
tänka på. Bilden av min första käresta
bleknade bort, och blott i ett och
annat ögonblick, då jag var ensam och
tillät mig sjäiv att förgäta mitt arbete
och de ständigt återkommande tankarna
på hur jag skulle få mitt hems inkomster
att gå ihop med dess utgifter, skymtade
den stundom i ett avlägset fjärran, blek
och stilla som solens sken över kullarna
en kväll i oktober.
Dock kände jag i dessa ögonblick
34 — Ord och Bild, årg.
ingen längtan efter henne, tänkte aldrig,
att livet skulle blivit ljusare för mig,
om hon kommit att bli min följeslagerska
på vägen mot ålderdom och död. Jag
betraktade hennes förbleknade drag som
man betraktar en tavla man älskar,
påminde mig ansiktets veka, fina linjer
och ögonens barnsligt rena skimmer
såsom man stundom söker påminna sig
en halvglömd dikt, som man haft kär.
Bilden av henne som en gång varit
föremålet för min längtan och åtrå hade
blivit något annat än ett porträtt av en
älskad frånvarande, hade övergått till
att vara min själs personliga egendom
och värde. — Ur tidens flod samlar vår
själ upp vad den finner gott och
värdefullt, rycker det bort från dagarnas och
årens fåfängliga dans. Det som var
växling och förgängelse blir bestående
och oföränderligt, och utan att rätt veta
varför älskar vi det för dess egen skull
och bär det med oss som en stor skatt,
vilken aldrig kan tagas ifrån oss. —
Någon gång undrade jag, hur det
skulle vara att åter möta henne. Skulle
hon vara samma varelse som då jag
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
