Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Återseendet. Av Stellan Engholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stellan Engholm
sist såg henne, eller skulle åren och
människors glädje och sorg ha förbytt
hennes ansikte i ett annat? Och vore
hon densamma, skulle jag då åter gripas
av samma åtrå och drömmerier, som då
jag i min dags tidiga morgon för första
gången sökte efter något som kunde
fylla denna dag med glädje och sol?
Det är kanske dumt att fråga sig,
varför man älskar en människa, ja varför
inte också att fråga, varför man älskar
alla andra levande och döda ting i denna
värld. Ett slutgiltigt svar därpå kan vi
väl knappast få, och dessutom ligger ju
inte vår lycka i orsaken till kärleken
utan i kärleken själv. Och de flesta
människor gör sig heller aldrig sådana
frågor. Dock har jag ställt den frågan
till mig själv. Ty i ensamma stunder
faller jag ibland i tankar över livet, och
sådana tankars förbannelse och
lycksalighet är nu en gång för alla att fråga
efter allt det, varom vi ingenting vet.
Och jag har sagt mig, att min första
kärlek, jag var då mera barn än yngling,
hade sin grund allenast i min längtan
efter lycka. Jag var otillfredsställd med
mitt liv och såg allting i mörkt. Från
halv sju på morgnarna till sex på
kvällarna gick jag bakom ett lastfordon
av ett eller annat slag och styrde någon
av herrgårdens arbetshästar. I mitt stilla
sinne betraktade jag detta som en
förbannelse. Hela mitt liv rymde
ingenting annat än detta lunkande efter en
senfärdig häst. Mitt hem var som alla
andra torparhem, och kvällen gav mig
ej mera glädje än den trista, långa
dagen. Jag hungrade efter något som
kunde komma mig att glömma allt
som var besvärligt och tråkigt.
Så mötte jag min första käresta —
som jag aldrig kysst eller smekt och
knappast ens talat med. Jag mötte
henne på morgnarna då jag kom fram
till herrgården, jag såg henne då och
då under dagens lopp, och då kvällen
kom med ro och vila, träffade jag henne
bland de jämnåriga, som satt och
pratade på bänken framför dagsverksstugan.
För att få vara i hennes närhet slöt jag
mig ibland för några korta ögonblick
till deras krets. Vi talade om sådant
som ungdom och arbetares barn för det
mesta plägar tala om, men jag hörde
aldrig vad som sades, och jag vet icke
vilka ord som kom över mina egna
läppar.
I sådana ögonblick tänkte jag på
intet, jag grubblade ej över olycka och
lycka, jag kände blott att livet var skönt
och gott. Vad jag kände, skall jag ej
försöka säga. Det liv man lever, då
man så helt går upp i glädje, att allt
omkring en försvinner, ligger bortom de
beskrivande ordens värld. Förvisso är
det dit människorna längtar — och
nådde de en gång för alltid dit, skulle
orden om ont och gott mista sin
mening.
Men under dagen, då jag ej hade
henne framför mig, arbetade tankarna.
Det hade kommit mening i mitt liv.
Jag visste ej, vad mina händer skulle
komma att syssla med i den tid, som
låg framför mig, visste ej, var jag skulle
komma att framleva mina dagar, visste
ej om med- eller motgång skulle möta
mig. Men allt detta var mig likgiltigt.
Intet av detta förmådde rymma den
fullkomliga glädjen, och gav det glädje blev
det blott till hälften, och då skulle
saknaden kännas lika stor ändå. Allenast
ett hade jag klart för mig: att jag skulle
leva livet tillsammans med henne. Att
leva tillsammans med henne var att äga
full lycka, betydde utplånandet av ali
sorg.
Så flyttade hon, och jag såg henne
inte mer, inte förrän i dag. Kort
därefter flyttade även jag. Jag har ibland
undrat över, hur det skulle gått, om vi
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
