Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Återseendet. Av Stellan Engholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Återseendet
fått leva på samma ställe ytterligare
några år. Kanske skulle vi gjort
sällskap, kanske skulle jag kysst henne och
smekt henne och sagt många kärlekens
och förståelsens ord till henne, kanske
hade vi blivit gifta och fått barn —
och kanhända hade min inre värld i
denna stund varit ett vackert minne
fattigare. Ty min själ hungrade efter
något som ej bindes inom tid och rum,
och jag trodde att detta något var
närheten av den jag älskade. Jag förstod
ej då, att evigheten blott ögonblicksvis
kan fattas och genomlevas av jordens
barn.
Men fastän jag ej såg henne, var
hon fortfarande i flera år målet för ali
min längtan och allt mitt hopp. Jag
ansåg det som en omöjlighet, att jag
inte skulle möta henne igen. — -— —
Och i dag har jag mött henne. Jag
har besökt den gamla herrgården, där
knappast någon känner mig längre. Jag
strövade omkring i den vanvårdade,
förvuxna parken, där jag som pojke
räfsade samman löv och kvistar på
höstarna, gick på vägarna, som korsa
gårdens ägor, och såg folket arbeta med
höbärgningen. Då och då mötte jag
någon jag kände. Då jag hälsade, fick
jag en skygg och tafatt hälsning tillbaka.
Och allt detta, som en gång varit hela
min värld, var mig främmande och
likgiltigt, och min barndom tycktes mig
overklig som en halvglömd dröm.
Då slutligen kvällen kom, gick jag
till dagsverksstugan och satte mig på
bänken utanför, samma bänk där jag
suttit som pojke. De gamla
dagsver-karna satte sig bredvid mig några
minuter, innan de gick hem, och frågade
mig, hur jag nu hade det, och talade
om sitt slit och släp och om
bekymmerna för brödet. Och med ens var
det som om en slöja lyfts från mina
ögon och jag såg att denna värld, som
jag nu hade framför mig, var alldeles
densamma som min barndoms. Enda
skillnaden var att mörka och ljusa
huvuden blivit grå och att kraftiga steg
blivit litet mera tunga och släpande.
Kanske hade även en och annan av de
gamla vithåriga gått till ro. Och då
jag åter såg dessa människor med min
barndoms ögon, förstod jag dem med
ens, som jag aldrig förr förstått dem,
och då de gick tryckte jag deras händer
och önskade att jag kunnat tala goda
ord till dem. Men vad tjänar goda ord
till för dem som lärt sig inse, hur litet
de goda orden förmå?
Då jag blivit ensam, satt jag länge
och drömde om det som varit. Som
om hon levande stigit fram ur mitt inre,
stod lion plötsligt framför mig. Ledande
en flicka vid handen kom hon gående
mot bänken. När hon såg en främling,
tycktes hon ämna vända om, men i
nästa ögonblick kände hön igen mig.
Hennes barndoms veka leende gled över
hennes ansikte, och hon sträckte handen
till hälsning.
Och då jag tryckte hennes tunna,
fina hand och såg hennes ögon blicka
mot mig liksom förr, förstod jag, att
dessa femton år och alla tidens
växlingar blott var en dröm och att intet,
intet förändrats. Förutom min egen syn
på tingen. Jag såg hennes två släta
guldringar och flickan vid hennes sida,
och jag förstod, men jag kände ingen
smärta över det, utan mitt hjärta var
bräddfullt av glädje. Och hon, min
första käresta, pekade på min ring och
log igen och frågade efter mina barn.
Vi talade om oss själva och våra
barn, om dagarnas bekymmer och om
ålderdomen och döden, som låg framför
oss. Våra ögon möttes, och vi förstod
varandra såsom förr. Men på ett annat
sätt än under den tid då vi var barn
och drömde om den stora kärleken. Vi
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
