Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Återseendet. Av Stellan Engholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stellan Engholm
drömde ej längre om kärlek och om att
få äga varandra. Och dock längtade vi
på samma sätt nu, längtade till och med
efter samma fjärran något, som vi då
längtat efter. Ty — det var inte själva
kärleken vi längtade efter, om vi än
kanske trodde så.
Vi hade samma väg bort över fälten
och gjorde sällskap. Hela bygden
slumrade i en rusande och sövande doft av
nyslaget gräs. Åkrarna var mejade, och
renarnas blommor och smultronstånd
hade skurits bort av skarpeggade liar. Just
på själva vägkanten stod här och var
en ensam blåklocka, som i kvällens vind
sakta vaggade av och an, som om den
velat nicka farväl till ali den vårens och
sommarens härlighet, som inte mera var.
På bron, som leder över den lilla ån,
stod ett par pojkar med metspön. Vi
stannade några ögonblick och pratade
med dem och stirrade liksom de ned i
det svarta, stillaflytande vattnet under
oss. Kanske var det blott av gammal
vana. Det var ju inte så länge sedan
vi själva som barn och halvvuxna stått
där och stirrat ned för att söka
upptäcka vad som fanns under ytan. Och
åter blickade såsom förr våra egna
ansikten mot oss ur det svarta djupet.
Allt var som det alltid varit. Vattnet
hade runnit i aldrig sinande eller vilande
ström och hade nått havet och rann
kanske åter samma väg som det förr
runnit. Men vi stod alltjämt på samma
ställe, och närhelst vi blickade ned skulle
vi alltid finna oss själva åter. Vi själva
ändras ej, tingen och tiden må sedan
flyta i sin fåra huru länge som helst.
Men vi kan lära oss att se klarare.
Därefter skildes jag från henne och
vandrade ensam bort över tallmoarna.
Och i mina öron ringde några ord, en
lösryckt sats, som jag en gäng
uppsnappat, jag minns inte var och inte
när, vet inte ens vem som har sagt
dem. Kanhända var det Carlyle,
kanhända någon annan. »— — because we
think of something else». Han sade
visst, tycker jag mig minnas, att det
finns saker, förmodligen var det andliga,
som vi inte kan fatta, därför att vi inte
kan tänka oss dem. Då vi försöker
föreställa oss dem, kommer aldrig
föreställningen att helt motsvara det verkliga, vår
föreställning blir blott en svag motbild till
det fjärran obekanta, som vi längtar efter.
Vad är hela vårt liv om inte blott
och bart ett tankarnas och händernas
sysslande med detta »something else»,
som vi kommit att så helt behärskas
av, att vi för det mesta inte ens märka,
att vår andes trånad har ett annat mål?
Jag är glad, ty vi förstodo varandra.
Vågen längtar till sin strand och den
trötte efter kvällens ro. Vår ande
längtar till sitt eget — men människorna
handla i blindo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
