- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
537

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Olympischer Frühling. Av Carl Spitteler. Ur andra delen (Krieg und Versöhnung). Översättning av Nils Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl Spitteler

Då stryker hon med handen över hår och panna:
»Nu är det som ej nattens fasor vore sanna.»
Hon andas fritt, som löst ur ångestdrömmens band.
Men Zeus i vrede flämtar och med lyftad hand:
»Förbannad du för detta!» Mot hans vrede gick
en lugn och leende, en fin förstulen blick:
»Att spela domare är djärvt, o Zeus, är djärvt
av den, åt vilken våld och stöld hans makt förvärvt.»
Och om den vredgade sin slanka växt hon slingrar,
smeksam på ormars vis, och så hans vrede skingrar:
»Låt mitt, din medfördömdas, ord din vrede klandra:
en varg och en varginna lida gott varandra.»
Och snärjd av hennes ord, av hennes andning varm,
står Zeus där överrumplad, blottad på sin harm.
Han gör sig lös med våld. Han söker fåfängt finna
för lust och fasa ord och flämtar: »Du — o kvinna!»
Och hon: »Men vill du ha mig annorleds än så?»

— I naken höghet såg han henne för sig stå.
Och morgonljuset, som bröt in från rosig rymd,
belyste för hans blick, av skönhetsbländning skymd,
den hela fägring, där av Genesis stod skrivet:
»Här finner samlat du, vad värde har i livet.»
»Hur fåvitskt efter mening i vår värld vi treva»,
skrek Zeus: »Välkommen lögn, du enda värd att leva!»
Och den av blodskuld tyngda till sin famn han slet.
Zeus’, världsallenahärskarns bröllopsnatt var det.

Men vid sin källa låg, av dyster vrede slagen,
Apollo. På den tredje efter bröllopsdagen
förnam ett buller han ur skogen fjärran från,
som om en kraftig vildsvinshona längs med ån,
eller en vildsvinsgalt, bröt fram ur lagerbrynet
och plöjde marken upp och rotade med trynet.
Apollo hotfullt då: »Vem djärvs mig störa här?
Förbannad skall du vara, vem du också är.»
Då svävade ett moln på skogens toppar fram.
Den store Zeus vart synlig, mörk och allvarsam.
Apollo reste sig. Förbittrad mätte han
den som från honom ära, makt och drottning vann.
Sin Aigismantel Zeus som enda hälsning bjöd.
»Bär avund du ännu?» hans dystra fråga ljöd.

— Av blod, som levde, flöt ur mantelns veck en flod,
och utanpå ett ögonpar vidöppet stod.

Som från ett slaget barn förnams en ömklig låt,
och mantelns ögon tårades av ständig gråt.
Apollo fylld av skräck för denna anblick vek.

537

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free