Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Olympischer Frühling. Av Carl Spitteler. Ur andra delen (Krieg und Versöhnung). Översättning av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olymp is c her Frühling
»Hur bär du detta kval, olycklige?» han skrek. —
»Min härskarmantel här du skådar, vilken vid
min kropp skall vara naglad fast till evig tid.
Så säg, min broder, är din avund ännu kvar?» —
»Om maktens pris är detta, gärna konung var!» —
»Nåväl,» sad’ Zeus, »förnim vad skäl som fört mig hit.
Ett furstligt fridsförbund må ända detta split.
Väl vet jag, att ej du kan någon önskan nära,
som fylls av mig. Men vi din gunst och hjälp begära!
I denna värld behövs bland brist och blod och brott
en smula själiskt skönt, en glimt av himmelsblått,
en lycklig, som eländets schakter ej fått ana,
en hjälte utan fel, som fläcklös bär sin fana.
Jag kan ej lida, att du ruvar här fientligt.
Jag fordrar delat välde och förlikning äntligt.
Själv tar jag strid och kiv och människornas nöd
och ali den stränghet, som Nödvändigheten bjöd.
Men eterns skönhetsglans skall du med ingen dela
i hög och luftig rymd, där fria tankar spela.
— Ett avskilt slott bland dessa berg må bliva ditt,
att däri du må härska med de dina fritt.
Min egen spiras makt skall intet mäkta där.
Och att du finns, är ali den lön, som jag begär.
Må detta tal din själ, ej blott ditt öra hinna.» —
»Ej länge,» sad’ Apollo, »skall jag mig besinna.
Ditt väsens art är stor och sann, fast ond dess rot.
Jag tar din vänskap ej, men ditt förbund emot.»
När så han talat, skildes åt i frid de tvenne:
världens behärskare, och den som frigör henne.
NILS SVA NB E R G.
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
