Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Carl Spitteler. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Spitteler
Av Nils Sv an b er g
fi OM MYTBERÄTTARE, som
S^ 1 den lycklige återfinnaren av
ur-I 1 tidens sagoglädje är det framför
^—y allt Carl Spitteler gör sin
stämma hörd i sin tidsålders litterära liv. Han
är som sådan ingalunda utan förelöpare.
Genom hela nyromantiken går en strävan
att skapa en modern mytologi, en förnyelse
av eller motsvarighet till de gamla folkens.
För att övertygas om förefintligheten av ett
direkt romantiskt arv hos Spitteler behöver
man blott läsa t. ex. den av Apollo
förtaida sagan om Psyche och Kosmos
(Olym-pischer Frühling I). Den mytologiska
drömmen dog ej med romantiken. Om
emellertid Spitteler tyckes ha kommit målet
närmare än någon annan, vill man gärna tro
orsaken ligga ej blott däri, att han äger
en frisk och ursprunglig världssyn, en
mytologisk fabuleringsförmåga, utan också i
att han anlagt den ursprungligaste
konstformen, eposets, där en annan mytdiktare
som Wagner använt dramat. Wagner är väl
annars den som jämte Spitteler härutinnan
— som i så mycket annat — kommit
närmast till förverkligandet av gamla
romantiska tankar. I Spittelers tidigaste större
skapelse av mytartat innehåll, Prometheus
und Epimetheus, finns det mycket som
erinrar om Wagner. Den centrala handlingen
i denna »liknelse», striden om Jehovahs
i jordekonungen Epimetheus’ vård
anförtrodda barn, försiggår, medan dessas
gudomlige fader — världsstyresmannen, »der
Got-tesengel»—ligger kämpande med döden;
och bakom det hela skymtar den likaledes
sjuke och tynande skaparguden, som
förgrämd grubblar över sin världs öde. Detta
är ju i förstorat mått samma
maktgruppering, i viss mån samma situation, som i
Graalborgen, där också Amfortas’ lidande
gestalt återvänder i Titurels. När Prome-
theus bringar omkastningen, i det han
räddar Messias, får hans uppträdande en viss
likhet med Parsifals därigenom att han i
ensamhet och fjärran från världens strider
mognat för sitt frälsarkall. Han hämtas till
detta .av den gudomliga Doxa, som måsfe
bekväma sig till en skymflig vandring
genom de lågsinnade människornas hopar;
botgörarinnan, ur vars väsen den kuvade
demoniska vildheten momentant frambryter,
är en kvinnogestalt av Kundrys typ. Om
någon avhängighet kan ej bli fråga — de
båda verken ha kommit till oberoende av
varandra. Men parallellen visar,
tillsammans med det överkommenterade
förhållandet till Nietzsche, att Spitteler befann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
