- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
542

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Carl Spitteler. Av Nils Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nils Svanberg

realistisk; den skall vara bunden av samma
lagar som de, under vilka vi leva i
verkligheten, skall meddela ett ursnitt ur denna
och intet därutöver. Men målet, som är
»denkbar innigstes Miterleben der
Hand-lung», skall också nås genom att
framställningen inskränker sig till det som en enda
person ser och upplever. Då denne
naturligtvis lätt blir identisk med författaren,
gynnar konstformen tillika ett subjektivt
arbetssätt ; också däri är den typisk för sin
mästare. I själva verket bygger novellen,
som man finner vid en jämförelse med de
i Meine frühesten Erlebnisse meddelade
barndomsintrycken, på självbiografiskt material.
Å andra sidan är det ej svårt att i den
realistiska miljön återfinna situationer och
typer från de mytologiska skapelserna.
Särskilt har den duktiga och ståtliga
Bernflickan, Conrads älskade, ett titaniskt kynne.
I trätan med Conrads syster, som anklagar
henne, inkräkterskan, för att ha förstört
husets lycka, eller i den storslagna
slutscenen, där hon högt klagande men med
bibehållen värdighet beger sig från den
olycksslagna familjen till stationen, erinrar
hon oss om Nibelungenlieds Brünhild. Den
sistnämnda episoden är också ett motstycke
till Doxas vandring i Prometheus und
Epi-metheus.

Ks war anzuschauen wie ein Strafgericht und
doch wieder wie jemand, der in iiberlegener
Un-schuld, unberiihrt von dem Urteil der Menschen,
geraden Weges einherwandelt».

Det allmänt psykologiska intresse, som
ligger bakom den berömda schweiziska
pedagogiska begåvningen, förnekar sig icke hos
Spitteler. Uttrycket »allmänt psykologisk»
kan här tagas i pregnant betydelse. Hans
psykologi ger verkligheten i allmängiltig,
mytologisk form. Den framställer
företrädesvis typer — vi få i detta sammanhang
ånyo orsak att åberopa en av hans essayer
(Von der Karakteristik), där han hävdar
typskildringens urgamla företräden framför
den nu allenarådande individuella
karakteriseringen. Däremot finns det direkt
pedagogiska intresset ej alis representerat hos
honom. Annat är ej heller att vänta. För
Spitteler är det själsliga framför allt något
av yttervärldens växlingar och utveckling
oberoende. Han kan då ej se en åtråvärd
uppgift i att följa de förändringar som
verklighetens värld framkallar hos individerna
med hjälp av deras anpassningsförmåga.

»Wenn ich — — heute vor der Welt einen
Buben vorstelle, den man massregelt, morgen einen
härtigen Mann, vor welchem man den Kut zieht,
so gelingt es mir nicht, nichts dabei zu denken.
Folgendes muss ich denken. Inwendig im
Menschen gibt es etwas, nenne man es Seele oder Ich
oder wie man will, meinetwegen X., das von den
Wandlungen des Leibes unabhängig ist, das sich
nicht Tim den Zustand des Gehirns und um die
Fass-ungskraft des Geistes kümmert, das nicht wächst
und sich entwickelt, weil es von Anbeginn fertig
da war, etwas, das schön im Säugling wohnt und
sich zeitlebens gleich bleibt» (Meine frühesten
Erlebnisse).

Detta hindrar likväl ej, att Spitteler i
barnberättelsen Die Mädchenfeinde med
hängivenhet ägnat sig åt att framställa, hur
individen böjer sig och ger efter inför det
omgivande livet, icke på grund av något
tyranniskt tvång utifrån, utan emedan en
inre röst låter ana en uppoffring, som
stärker personligheten i stället för att inkräkta
på den. Det är med andra ord kvinnans
uppfostrarkall som den lilla barnhistorien
förhärligar i Gesimas näpna gestalt.

Såväl det hela tiden väsentliga i
Spit-telers diktning som hans utveckling torde
belysas av en jämförelse mellan
Olympi-scher Frühling och den tjugu år tidigare
Prometheus-dikten -— även den ett
fascinerande och livskraftigt verk, vars »något
enformiga patos och charadmässighet»,
varom en svensk kritiker talat, knappast spela
någon roll för det imposanta
helhetsintrycket. Titantypen och den
mytologise-rande formen finner man färdiga i den
tidigare av de båda mytdikterna; gemensam
för dem båda är också den djupt
pessimistiska livssynen. »Denn sieh, verflucht
von Anbeginn und völlig heillos ist die
ganze Welt», heter det i Prometheus und
Epimetheus. Likväl slutar boken med en
triumf för det ädlas makter, i det »der
Gottesengel» först genom Prometheus och
därefter i egen person besegrar Behemoth
och går till rätta med den förrädiske
Epimetheus. Och den högsta gudamakten är
här likväl skaparguden, som visserligen står
hjälplös inför världens olycka men dock
skänker den det högsta, som människan
enligt denna pessimistiska världsåskådning
kan ge sina lidande bröder: medlidandet.
Ödet är här en visserligen blind och
oblidkelig men därför också neutral makt. Ja,
det tyckes t. o. m. kunna ledas av den
överlägsna kraften i en stor personlighet
som Prometheus’. När upprättelsens timme

542

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 11:34:58 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0594.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free