- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
547

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svensk lyrik

rande och oroligt över sitt väsen, han
oscil-lerar oavbrutet mellan olika miljöer och
utsättes oupphörligen för intryck från olika
kulturformer, och tillvaron sönderfaller
därför gärna för honom i flyktiga stämningar
och isolerade ögonblick. Att Silfverstolpe
åtminstone till synes så helt undgått denna
fara, att han tycks ha lyckats bevara
personlighetens kontinuitet så orubbad, beror
säkerligen till stor del på att han aldrig
släppt kontakten med de omgivningar, vari
han växt upp; det är oändligt mycket
lättare än eljest att hålla sitt eget förflutna
vid liv inom sig, när man har de orter för
ögonen, där det utspelats.

Den aristokratiska känslan för tradition
kommer fram också i Silfverstolpes
formgivning. Han är ingen formell nydanare
och gör inte heller några försök att verka
så; tvärtom märker man lätt, att han läst
inte bara våra moderna lyriker, i första
rummet då Österling och Heidenstam, utan
även äldre svensk diktning, framför allt
kanske Snoilskys. Men just till följd av att hans
litterära bildning är så pass mångsidig och
grundligt tillägnad, är det å andra sidan
inte lätt att påvisa några bestämda
reminiscenser. Formell kultur utesluter ju inte
personliga tonfall; och det kan vara en
smaksak ifall man föredrar att se en
lyriker röra sig med säkerhet och behärskning
på i huvudsak redan röjda vägar eller
snubbla fram på egen hand ute i den
obanade terrängen. Här och där använder
nog Silfverstolpe ett ord av väl utpräglat
litterär klang — »svann» i st. f.
»försvann», »fjärlar», »källans silversorl» etc.
— liksom han någon gång röjer en viss
böjelse för att börja versraderna med ett
onödigt emfatiskt »se». Men i stort sett
är hans formbehandling alldeles fläckfri,
och det är endast sällan —- som i »Svensk
gosse» och på ett ställe i »Morgon» —
hans versöra åtminstone i mitt tycke
sviker honom.

Jämför man »Dagsljus» med »Arvet»,
hans debutsamling, märker man genast att
tonen blivit betydligt neddämpad — något
som åtminstone i mina ögon innebär en
betydande vinst. Visserligen kläder han
alltjämt gärna sin mer reflekterande lyrik i
antik dräkt, och den ståtliga diktionen har
inte mattats av; men tankeinnehållet, som
tidigare — t. ex. i den formellt glansfulla
»Bröderna» — ofta alltför nära anslöt sig

till nittiotalsromantikens tankegångar, tycks
mig ha vunnit i självständighet och
mänsklig värme. I »Tonen» anger han själv, vad
det är han nu i främsta rummet strävar
efter:

»Men skulle sångens hårda gud förläna
en klang åt lyran i hans hand en gång

— han skulle ändå aldrig kunna tjäna
ett folk i svett och möda med sin sång.
Den hemmets lugna, vardagsfyllda anda,
sora led för led sin milda värme spred,
den stilla tonen, evigt enahanda

i mänskosläktets saga, led för led

— den skulle aldrig, lyft och frigjord, strömma
ur instrumentet, han förtrott sig åt,

hur än hans hjärta kunde gripet ömma
för glanslös lycka och för lågmäld gråt.

Det förefaller mig som om han vore
närmare detta mål än han själv tror —
inte minst därför att han i så stor
omfattning låtit praktdikterna från Hellas
efterträdas av dikter med motiv från svensk
vardag och därför att han inte längre är
så rädd för en uttrycksfull prosaism.
Delvis beror denna förändring givetvis på en
naturlig utveckling från ungdomens
litterärt betonade idealism fram till en
manligare och lugnare saklighet, delvis
sammanhänger den säkerligen med något i själva
tidsandan — det är som om kriget och
dess missbruk av feta fraser gjort oss rädda
för de stora orden. Men i viss mån är
den otvivelaktigt också ett utslag av ett nytt
litterärt inflytande, från engelsk lyrik.

Silfverstolpe har ju på senaste tiden
sysslat mycket med engelsk diktning,
något som bl. a. satt frukt i den
tillsammans med Karl Asplund utgivna ypperliga
översättningssamlingen »Vers från väster».
Och att han tagit intryck av de
angelsaksiska lyrikerna, särskilt av Stevenson,
torde vara höjt över allt tvivel; man
behöver bara se på den ovan nämnda dikten
»Föräldrarna», där hela versformen och
mycket av tonfallet äro omisskännligt
ste-vensonska, för att finna bevis härpå.

Med tanke på hur närbesläktad med
engelskt väsen Silfverstolpe till hela sin
andliga typ är skulle det också varit
märkvärdigt, om ej så skett. Han äger så gott
som alla den engelske gentlemannens
förtjänster — hans utpräglade hemkänsla,
hans psykiska renlighetsbehov, hans öppna,
svekfria rätlinighet och hans halvt
pojkaktiga, halvt puritanska återhållsamhet i
erotiska ting. Han är en ganska utpräglad

547

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1924/0599.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free