Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
romantiker, men inte på tyskarnas sätt,
utan på engelsmännens, som utesluter falsk
mystik och överdrivet joltande med den
egna själen. Och den manliga form av
idyll, som ligger så väl till för honom, har
ju hemortsrätt först och främst i engelsk
diktning. Gemenskapen i fråga om
konstnärlig läggning skulle f. ö. kunna påvisas
ända in i smådetaljer; så talar han t. ex.
flera gånger om hästar på ett sätt, som
skulle falla sig alldeles naturligt för Blunt
eller någon annan diktande brittisk
lant-junkare. Och när man läser det knippe
resevers, som boken bl. a. innehåller,
märker man genast var han känt sig mest
hemma: dikten om Windsor står i en helt
annan klass än de övriga.
Silfverstolpe delar också många av den
engelska överklasstypens små svagheter.
Hans harmoni kan ibland förefalla litet
lätt vunnen; han har inte kämpat sig till
den under kval och ångest, han har helt
enkelt ärvt den, fått den till skänks på
samma sätt som alla de vackra
barndomsminnena. Må vara, att det t. ex. är i hög
grad avundsvärt att kunna se på kriget
som han visar sig göra i de f. ö. mycket
vackra dikterna »Spartanerna» och »Den
okände soldaten», det är ändå något man
saknar — en intensiv upplevelse av allt
det skrämmande ohyggliga, varur
idealiteten måste springa fram för att göra ett
riktigt levande intryck. På samma sätt i
fråga om åtskilligt annat; tillvarons myckna
smuts och elände tycks han helt enkelt
aldrig ha kommit i beröring med, dylikt
existerar inte för en gentleman. Och den
i och för sig ytterligt sympatiska
gossaktigheten i engelskt kynne, som återfinns
också hos honom, kan ibland få något
nästan gymnasialt över sig — så i de
erotiska dikterna, där uttryckets svala renhet
aldrig ett ögonblick genombläses av
passionens glödheta andedräkt.
Dessa invändningar äro alis ej avsedda
att förringa värdet av Silfverstolpes bok;
att man känner sig tvungen att framställa
dem visar ju tvärtom, på vilken hög nivå
den står. Det är en gammal iakttagelse,
att så fort ett inflytande från engelskt håll
gjort sig gällande inom svensk diktning,
har det verkat förnyande och befruktande.
»Dagsljus» utgör ännu en bekräftelse härpå
— alldeles frånsett att boken i och för
sig är ett ovanligt vackert uttryck för en
ljus och älskvärd, i ordets bästa mening
aristokratisk personlighet.
Karin Boye debuterade härom året med
en diktsamling »Moln». Mitt minne av den
omfattar — utom författarinnans
benägenhet att använda spondéer i versen —
egentligen bara ett sympatiskt allmänintryck av
obestridlig, om också inte alltför utpräglad
lyrisk talang och av ungdomlig idealitet,
så sträng och högspänd som den bara kan
vara när man läst mycket Vilhelm Ekelund,
gått mycket ensam och upplevt ganska litet.
Samma karaktär har i huvudsak också
hennes nya samling Gömda land.
Beroendet av Ekelund sticker alltjämt lika ohöljt
i ögonen, och estetiken får alltjämt träda
tillbaka för etiken. Man märker inte stor
skillnad i den tvärsäkerhet, varmed hon
förkunnar sin asketiska, lite buttra moral
med dess betonande av de nyktra,
glanslösa värdena — sanning, rättvisa,
verklighetssinne. Som andlig kost äro dessa
maximer utan tvivel mycket hälsosamma, om än
väl spartanska, åtminstone för den som
blivit van vid något yppigare föda än vatten
och hårt bröd; men som poetiskt program
verkar det hela onekligen en smula kargt.
En fattig syndig människa som undertecknad
längtar rent av efter något som kunde
tydas som ett tecken på lite kvinnligt
koketteri i den hygieniska andliga reformdräkt,
Karin Boye bär — lite mjukhet och
älskvärdhet, aningen av ett leende bland ali
den kantiga rätlinigheten. Man skulle önska
att hon läst mindre av den Vilhelm
Ekelund, som diktar om stjärnor och alptoppar,
och mer av den, som besjunger en
dikesren i april med blommande hästhov och
lärksång »i glädjeren luft». Man glömmer
lätt bort att vara riktigt mänsklig, om man
alltför mycket umgås med de celesta
storheterna, och en flicksopran får gärna
något hårt och skrikigt i klangen, om den
ständigt skall slunga ut sibyllinska
orakelspråk över en förstockad värld.
Emellertid ha Karin Boyes dikter med
ali deras avsiktliga vårdslöshet i formen —
vilken för tanken till Pär Lagerkvist —
en egen, kysk och kärv charm. Jag tar på
måfå en för att förtydliga vad jag menar.
Den heter »Stjärnornas tröst»:
Jag har frågat en stjärna i natt
— ett ljus långt borta där ingen bor —:
»Vem lyser du, främmande stjärna?
Du går så klar och stor.»
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
