- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
549

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svensk lyrik

Hon såg med en stjärneblick,
som gjorde min ömkan stum:
»Jag lyser en evig natt.
Jag lyser ett livlöst rum.

Mitt ljus är en blomma som vissnar
i rymdernas sena höst.
Det ljuset är ali min tröst.
Det ljuset är nog till tröst.»

Onekligen en ståtlig tanke, som fått ett
vackert uttryck. Men inte heller dikter som
denna kunna ensamma godtagas som
borgen för författarinnans konstnärliga framtid;
därtill äro de för torrt abstrakta, för mycket
litteratur och för litet liv. Att åtminstone
jag personligen tror att Karin Boye snart
nog blir ett namn att på allvar räkna med
bland våra diktare beror i stället på ett
par enstaka dikter av helt annan karaktär
— »Elementarandar» och »Asar och alfer».

Särskilt den sistnämnda — en liten
cykel självständiga och originella
omdikt-ningar av fornnordiska myter — tycks mig
stå betydligt över samlingens övriga dikter.
Här är det inte längre fråga om
lärarinne-aktigt moraliserande, här är det bara en
diktare som talar i ord, burna av levande
fantasi och fyllda av den djupa och
ogripbara meningsfullhet, som ensam gör dikt
till något annat än rimmad prosa:

Alferna gick i spirande gräs

mjukt på smidiga fötter.

Träd sprang i blom, när alferna steg

lätt över knotiga rötter.

Jordriket gladde sig,

groende vår drog in,

majnatten lyste vit

av alfers vita skinn.

Asar och alfer drog till ting
och delade jordens makt.
Åsarna satt som huggna stöder,
tunga av urtidsprakt.
Alferna gled som skuggor
— de vankar som de vill —
skuggor av allt som inte finns
men engång kan bli till.

Asar och alfer rådslog
och delade jorden så:
åt asar allt som en hand kan ta
och allt ett ord kan nå,
åt asar allt som är talat
och ali den tid som flytt —
åt alfer det som sedan är kvar:
allt namnlöst nytt.

Formellt äro ju dessa strofer långt ifrån
fullgångna. Men de skrivas ändå inte av

vem som helst, de vittna om ett äkta
lyriskt gry, som gör att man tecknar sig
Karin Boyes namn till minnes.

»Blygsamhet kläder ungdomen» är ett
ordspråk, som åtminstone inte äger
till-lämpning på unga skalder. Hos dem ser
man betydligt hellre den glada och friska
fräckhet, som kommer till tals redan i titeln
på Ebbe Lindes debutbok Bräsch.

Helt säkert är den bräsch, han skjutit
i det gamlas multnande murar, betydligt
mindre än han själv anser; och då han
förklarar, att »nånstans bor ett litet folk,
och jag fick komma dit och trissa dess
moderna dikt framåt en liten bit», så är
detta en sanning med modifikation. Det
kan nog hända, att Ebbe Linde en gång
kommer att bidra till det nämnda
trissandet, men än så länge stannar det
huvudsakligen vid blotta ansatser.

Hans bok är ytterligt ojämn, och de
skilda dikterna äro ofta så olika varandra
till stil och tonfall, att man har svårt
att-tro dem vara skrivna av samme man.
Bredvid »Nattvakten», så uppenbart Bo
Berg-mansk både i känsla och form, står »Det
metafysiska», som mycket väl kunde vara
en översättning från René Arcos eller
någon annan modern fransman ur Jules
Romains’ skola — och så ett stycke bort
»Amor fati» med dess akademiskt
takt-fasta jamber. Med ali säkerhet har
samlingen tillkommit under ganska lång tid;
eljest vore något dylikt oförklarligt.

I stort sett är emellertid Linde i högsta
grad vad fransmännen kalla »de son temps».
Han är den första riktigt rättrogna
representanten inom vår lyrik för den
expressionistiska riktning, som i Tyskland
företrädes av de i antologien
»Menschheitsdäm-merung» representerade skalderna och i
Frankrike av de nyss nämnda, unga eller
snarare medelålders författarna. Särskilt av
de sistnämnda förefaller han att ha tagit
intryck; så är t. ex. hans centrala problem
detsamma som de åter och åter uppta till
behandling: i vilken grad existerar jag, i
hur stor omfattning är jag verkligen en
individ och inte bara en återspegling av allt
omkring mig, människor och ting,
kroppsliga och andliga realiteter, hela den värld,
varav jag endast är en obetydlig del? Också
formen har Lindé ofta gemensam med dessa
poeter: en fri vers, som är så fri, att den åt-

549

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free