Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett diskussionsinlägg rörande målarkonsten. Av Ragnar och Sven Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar och Sven Holm
betydligt bättre tillfällen att få en klar
översikt av konsten och dess möjligheter
än de föregående. Likväl förefalla de
grundläggande begreppen inom konsten ännu
vara ganska oklara även för fackmännen.
Ämnet konstteori är i själva verket helt
jungfruligt. Det torde därför ej vara
förmätet av lekmän på området som
undertecknade att söka bidraga med några
synpunkter, som kanske ej vederbörligen
beaktats, och vilka synas oss vara särskilt
aktuella. Av utrymmesskäl begränsa vi oss
därvid till måleriet och eftersträva ej någon
uttömmande behandling av frågorna. Vår
avsikt är huvudsakligen att väcka eftertanke.
Låt oss börja med det första
grundproblemet på området. Vad är konst? Ofta
svaras med ett citat från Zola: »Ett
konstverk är ett stycke natur sett genom ett
konstnärstemperament». Detta är givetvis
ett till slagord passande, rätt lyckligt
funnet uttryck,, men det vore ett beklagligt
fattigdomsbevis, om den konstuppfostrade
allmänheten skulle nöja sig med en så
vag definition. En slutgiltig definition skola
emellertid ej heller vi pretendera att
framställa. Den, som här föreslås, är blott att
betrakta som ett mera utformat
diskussionsförslag, vilket för övrigt är besläktat med
Yrjö Hirns uppfattning.
Vår definition åsyftar konst överhuvud
och omfattar alltså mycket mer än som
för övrigt medtages i denna uppsats. En
deduktion av densamma kan det här ej
bli fråga om. I stället göra vi definitionen
till bas för det följande:
Vi säga, att konst är sättet att forma,
sammanföra och tillrättalägga meddelelser till
mänskligt psyke, så att dessa med enad
styrka tränga in i mottagarens själsliv och
där väcka i förhållande till sitt väsen
möjligast omfattande associatio?ier i
överensstämmelse ?ned kojistnärens drivande intuition eller,
i gynnsammaste fall, med hans avsikt. Det
är upptäckten av vår egen själs rikedom
på idéer, känslor och vägar mellan dessa
(associationer), eller med andra ord,
konstaterandet, ofta blandat med en viss
överraskning, av vår förmåga av ett rikt
känslo-och tankeliv, som vi i främsta rummet
njuta av inför ett konstverk. När det ej
är fråga om rent kroppsliga, oreflekterade
lustkänslor, torde förresten ali njutning eller
lyckokänsla vara baserad på en dylik mer
eller mindre eller kanske ej alis befogad
självkänsla. Det är alltså helt naturligt, att
vi skatta den estetiska njutningen högt.
Av definitionen framgår, att en
målning är ett konstverk endast i den mån
den kan väcka associationer hos åskådaren,
t. ex. den s. k. »taktilkänslan» av
sammetslen hud, som vissa kvinnofigurer av Renoir
ge; eller detta »långt bort över slätten», som
suggereras av Hobbemas »Landsvägen vid
Middelharnis», om tavlan i fråga, som har
ett mycket känsligt perspektiv, ses på rätt
avstånd; eller slutligen det intryck av
behagfull rörelse, som vi erfara inför »Våren»
av Botticelli; i alla fallen resonans från andra
områden av vår själ än de av konstverket
närmast påverkade synintrycken.
Vi gå ej närmare in på, huru dessa
intryck frammanas, utan nöja oss med det
påståendet, att det gäller påverka
mottagaren längs banor i hans idé- och
känslo-associationskomplex, som gå över stationer
med många förbindelser till både
minnesbilder och känslor.
För att konstverket vederbörligen skall
fängsla, måste det innehålla en viss
rikedom, en mångfald element — en enkel
linje eller ett enkelt ackord kan aldrig
vara ett konstverk — och för att det skall
vara i stånd att påverka åskådaren i
överensstämmelse med konstnärens avsikt måste
denna avsikt betonas, på något sätt
framhävas. Detta senare krav skärpes
beträffande en målning som skall överblickas
på en gång därhän, att en väsentlig del
av meddelelsen genom densamma bör kunna
fattas intuitivt, på en gång, nästan
ögonblickligt. Mångfalden i en sådan tavla får alltså
ej vara så framträdande, att
uppmärksamheten hos åskådaren genast splittras. Den
måste, som definitionen säger, vara enad,
kunna ge ett enhetligt intryck, såsom t. ex.
stämningen i ett Corot-landskap eller den
dramatiska handlingen i Leonardo’s
»Nattvard».
Av definitionen följer också, att det är
formen, sättet för meddelelsen, som
konstituerar konstverket och som kan framkalla
estetisk njutning, och ej motivet, det
eventuellt berättade i tavlan, vilket väl kan
utgöra en del av konstnärens
meddelelse, men blott utom den estetiska
värdesfären •—■ man betecknar därför med ett
från Kant stammande uttryck den
estetiska njutningen som »intresselös».
Definitionen klargör också begreppet en målnings
55«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
