Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett diskussionsinlägg rörande målarkonsten. Av Ragnar och Sven Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar och Sven Holm
metoder både vid teckningen och
färgvalet.
Utmärkande för de moderna är
slutligen en för mången rent av frånstötande
deformation av de avbildade motiven,
varmed de huvudsakligen åsyfta dels en
linjernas enhetsverkan och uttrycksfullhet och
dels en koncentration av åskådarens
uppmärksamhet på det väsentliga, därigenom
att denne så att säga befrias från ali
längtan efter detaljer och ali fordran på
naturtrogna färger.
Deformeringen begagnas även av ett
annat skäl, nämligen för att göra
konstverken vad man plägar kalla dekorativa.
Belysande exempel härå voro Griinewalds
tygfresker å Göteborgsutställningen, vilka i
rätt hög grad just tack vare » felteckningarna »
fingo en enligt vår åsikt beundransvärd
förmåga att passa in i omgivningarna och ge
intryck av rytm och balans. Men de voro
ju också dekorationer. Förminskade,
inramade och upphängda på en museivägg
skulle det dekorativa i dem väsentligt ha
förlorat sitt »raison d’etre»; och
deformeringarna skulle alltså blivit delvis onödiga,
ja rent av klandervärda.
Utan tvivel är en viss deformering
berättigad i många fall, men, som sagt, endast
inom vissa gränser: för det första måste
den vara motiverad, och för det andra får
ej vårt proportionssinne, speciellt då det
gäller människokroppen, stötas så mycket,
att vi därav distraheras i vår estetiska
kontemplation. Dessa gränser äro
emellertid mycket tänjbara: de bero ju delvis på
åskådarens personliga läggning och vana
vid abstraktion från det naturalistiska.
Renodlingen, färgexperimenten och
deformeringen inneburo dock ingalunda, som
herr Blomberg säger i sin ovan
omnämnda bok i överensstämmelse med
uppfattningen hos den nya konstens
representanter, ett djupare inträngande i
naturens liv. Det var ej i naturens liv de
moderna inträngde, utan i sina egna
psykologiska funktioner. Tänk på Matisse’s blomma
och guldfiskar! En djupare karakteristik av
dem sökte han inte ge; han prövade blott
sin egen mottaglighet för vissa färgintryck,
och han fann, att blommans rosa ej syntes,
om han ej dämpade och ändrade den
omgivande koloriten.
Men om också den nya konstriktningen
inte är klandervärd i sig själv, så kan man,
även om det medges, att det konstnärliga
skapandet i regel fordrar en fast tro på
de egna teoriernas enastående
förträfflighet, ej undgå att inlägga en protest mot
tendenserna hos somliga av dess
representanter att söka inbilla både konstnärer och
publik, att det moderna måleriet är det
enda riktiga. Det naturalistiska måleriet,
med dess förmåga att lära oss se naturens
oändligt växlande skönhet, den s. k.
»litteraturen» i konsten, och även
förbindelserna mellan konst och t. ex. zoologi,
såsom hos Liljefors, äro givetvis berättigade
för dem, som kunna, utan eftergivande på
de estetiska fordringarna, ge oss dylika
meddelelser utom det rent måleriska
området. Docenten Paulssons yttrande i boken
»Handledning i konststudier» angående de
i kubismen invigde, att Ȍt dessa kan denna
rena form (den kubistiska konsten) ge lika
stort mått av innehåll som Snyders
stilleben», duger ej som argument gentemot
»litteraturen». Ersättas orden »Snyders’
stilleben» med t. ex. »Våren av Botticelli», får
betydelsen av konstens innehåll, av
motivet, en helt annan belysning. Den abstrakta
kubismens begränsning, som ju för övrigt
tillfullo erkänts av de nutida målarna.,
framstår då i full klarhet. Utan tvivel finns det
människor med rik fantasi, som kunna
utvinna stora estetiska värden ur rena
form-och färgharmonier, men de begära nog
därvid ej mera av måleriet än en viss
konstnär av poesin, då han yttrade, att orden
»och det vart morgon» var ett av de
härligaste poem som skrivits. Det ofta
citerade uttrycket »ett bra målat kålhuvud är
ett större konstverk än en dåligt målad
madonna» säger ännu mindre än det av doc.
Paulsson anförda. Frågan gäller naturligtvis
i stället skillnaden mellan ett bra målat
kålhuvud och en lika bra målad madonna.
Utan tvivel kan måleriet givas ett
mycket rikt och djupt innehåll. Rembrandt,
Leonardo, Michelangelo visa, att t. o. m.
det övermänskliga kan uttryckas i färg och
form. Det torde, som vi redan antytt, blott
finnas en gräns eller lag för ämnets
omfattning och natur: att det väsentliga i
konstverket bör kunna fattas tillräckligt
hastigt, medan vår receptivitet är på sin
höjdpunkt. Överskrides ej denna gräns, är
talet mot »litteratur» i en målning med
rikt innehåll rent nonsens, nota bene om.
formen är konstnärlig.
55«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
