Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rokokons uppkomst. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyckelbeslag i typisk rokoko.
Nordiska Museet.
Rokokons tipp k om s t
Av Andreas Lin db l om
OM DET GÄLLER att
karakterisera det egenartade,
kollektiva formbildande, vars
resultat vi benämna stil, är det
mången gång tillräckligt att stanna inför
enstaka, typiska verk och därur söka
analysera fram de dominerande
väsens-dragen. En duk av Watteau eller en
figurin i Meissenporslin kan ej sällan
säga en intuitivt kännande människa mer
om rokokons väsen än en konstteoretisk
utredning. Står man åter inför spörsmålet:
hur har denna stil uppkommit, då lämna
oss de enstaka, fritt skapade konstverken
utan svar. Vi måste för detta ändamål
gå till det som alltid utgör den klaraste
spegeln av stilformernas växande:
ornamentiken, denna oumbärliga lyx hos livets
materiella produkter, till sitt ursprung
lika gammal som den bofasta människans
kultur.
Hur dekorationsbehovet uppstår och
varför det väljer just de eller de
formerna, därom är forskningen ännu
ingalunda fullt på det klara. Så mycket torde
emellertid vara tydligt, att Gottfried
Sem-pers för sextio år sedan i kamp mot
36—Ord och Bild, jj:e årg. gg
den metafysiska estetiken uppställda
empiriska förklaring över stilformernas
ursprung —- såsom produkter av de tre
faktorerna material, teknik och ändamål —
blott äger begränsad användbarhet. Ej
sällan träffande, då det gäller primitiva
formers upprinnelse, lämnar den
Sem-perska teorien oss merendels i sticket
inför modernare stilföreteelser; det är
t. ex. omöjligt att med hänvisning till
material, teknik och ändamål förklara de
speciella rokokoformernas uppträdande i
deras förhållande till barocken. Rokokon
hör till de stilbildningar, bakom vilka
man förnimmer en stark känsla av
valfrihet. Som vi längre fram skola finna,
har också en enstaka individs vilja här
spelat en avgörande roll.
Sedan gammalt hade ju Frankrike
betraktats som rokokons vagga, och det
var därför lika naturligt att Raphael
Mengs omkring 1760 åt en
föreläsningsserie i estetik vid Vatikanen gav titeln:
»Mot den franska smaken», som att
Stendhal ett halvt århundrade senare i
Pro})ienades dans Ro7ne förebrådde sina
landsmän att ha uppfunnit den stil, vil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
