Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En nutida nyplatoniker. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G u s t av s on
ointresserad insikt och kontemplation och
förrått utpräglat utilitaristiska,
ekonomiska och pragmatiska tendenser. — Det
härskande engelska tänkandet har sedan
länge varit i eminent grad
antropocen-triskt. Med Protagoras har det i
människan funnit tingens mått. Men
människans mått? Jo, det har engelskt tänkande
funnit i anglosaxaren.
Det vore emellertid högst orätt att söka
frånkänna det härskande engelska
tänkandet idealism. Nej, det har, om vi bortse
från de s. k. utilitaristerna, oftast utmärkts
av en mycket högspänd moralistiskt färgad
idealism, som låtit idealen som en evigt
otillgänglig himmel välva sig över en
obotligt fördärvad värld. Idealen har engelskt
tänkande vanligen ej prutat på, även om
det visat ett humant, av det engelska
folkets bekanta djupa humor betingat
överseende med deras efterföljd i anda och
sanning.
I Inges tänkande finns emellertid
mycket få av de egenskaper hos det engelska
tänkandet, som gjort detta skickat att hand
i hand med den industriella kapitalismen
gå segrande fram över Europa.
Därmed vill jag ej ha påstått, att Inges
tänkande bryter mot alla engelska
traditioner. I vissa av sina tendenser fullföljer det
tvivelsutan den platonska linjen inom
engelskt tankeliv, sådan denna linje
representeras av t. ex. Thomas Morus och
Cam-bridgeplatonikerna.
Bakgrunden för Inges tänkande bildas
emellertid ej blott av den specifikt
engelska platonismen utan av en allmän
europeisk platonsk linje, som löper över
Plo-tinos, den grekiska kyrkans fäder,
Augustinus och medeltidens platonska och
mystiska panenteistiska, men ej panteistiska
tänkande.
Det vore likväl orätt att i Inge se en
bakåtblickande romantiker, som med
blickarna trånsjukt hänger fast vid de sista
flammorna av en längesen sjunken sol.
Nej, Inge är fri från ali romantik liksom
från ali traditionalism. Han ser alltför väl,
att ali traditionalism innebär ett försök att
med konstlade medel levandegöra lik, om
vars karaktär av kadaver traditionalisten
själv innerst är medveten. Den, vars liv
ännu helt är inbäddat i levande tradition,
är naturligtvis ingen traditionalist. Att följa
traditionen är för honom lika naturligt som
att ata, dricka eller andas. Traditionen
ingår för honom i och utgör en del av den
naturliga självklara världsordningen.
Traditionalism uppstår först, när den levande
traditionen dött, och är ett uttryck för att
människorna blivit vilse i livet och råkat
i tvivelsmål om att av egen kraft eller
genom Guds omedelbara hjälp finna sin
uppgift och den väg, de böra följa. Ali
traditionalism vilar på värdeblindhet, på
misstro mot sig själv och Gud. Den är uttryck
för ett slags skeptisk demokratism, som ej
väger utan blott räknar rösterna och
menar, att den väg, som tidigare följts av
många, bör anses som den rätta.
Men av att Inge ej går i flock med
romantiker och traditionalister, följer
naturligtvis ej, att han måste inmönstras i de
tvivelsutan redan glesnande skaror, som
blivit förhäxade av och med hejdlös iver
sträcka sig mot någon apokalyptisk utopis
ljuvliga och översvinneliga framtidssyner.
Ej heller är han någon förkunnare av att
blott det närvarande, det för ögonblicket
aktuella har rätt till hela vår
uppmärksamhet och ali vår andes kraft, såsom en s. k.
praktisk skygglappsfilosofi söker inpränta i
våra själar.
Inge står fri och obunden mot såväl
det förflutna som det tillkommande och det
närvarande. Detta kan han göra, därför
att han har sitt fäste ej i det tidliga utan
i det eviga, som alltid är närvarande,
eftersom det i sig innefattar ali tid med dess
innehåll utan att därför självt vara
indraget i tidsförloppets växlingar. Tiden och
tidsexistensen ingå väl, såsom Inge
uttrycker det, i det evigas eller absolutas
erfarenhet, men ej i dess väsen.
Hur fattar nu Inge det eviga? Ja,
otvetydigt är, att Inges uppfattningssätt
ingenting har gemensamt med den av
positivismens och kriticismens metafysikskräck
gripna åskådning, som i det eviga ser blotta
former eller normer, vilka ej äro utan blott
»gälla». Även Inge tycks visserligen närma
sig den s. k. vetenskapliga värdefilosofin,
då han betecknar det eviga eller rättare
dess manifestationer: visheten, godheten
och skönheten, såsom värden. Men i
motsats till vissa former av tysk, nykantianskt
färgad värdefilosofi skönjer Inge klart, att ur
generella, på allt innehåll blottade normer
kunna inga värden härledas. Blott de
normer äro nämligen giltiga, vilka kunna här-
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
