- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
623

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Beethovens pianosonater. Av Sven Göthe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Beethovens pianosonater

Vid behandlandet av kompositionerna
går författaren naturligtvis icke in på
något musikteoretiskt analyserande. Hans
förfaringssätt går ut på att beskriva och
karakterisera. Härvidlag har han de bästa
förutsättningar att giva den mera oinvigde
en klar bild av sonaternas form och
karaktär och den invigde intressanta
påminnelser och en del originella uppslag.
Vid ett genomgående av den historiska
följden tappar författaren icke den mer än
önskvärda överblicken; hans karakteristik av
varje sonat går icke endast ut på att skilja
den från de övriga utan också att
inrangera den i utvecklingslinjen i mästarens
konstnärliga produktion. Författaren ger sig
även in på det instrumentala och utnyttjar
en hel del givande synpunkter på utförandet,
detta för en del »invigda» så brännande
kapitel. —•

Jämsides med skildringen av sonaterna
går skildringen av Beethovens
»Personlighed og Livsforhold». Här får författaren
tillfälle att berätta den gamla historien om
Beethovens liv, naturligtvis mera
antydningsvis men i alla fall detaljerat och
sammanhängande nog för att få den levande
och gripande. Sentimentalitet är ju något
för vilket vår tid har en sorts spökrädsla,
som kommer mången att betrakta känsla
överhuvudtaget med stor misstänksamhet,
både när det gäller det personliga och
det estetiska. Men vad som griper och rör
när man lär känna musikern Beethoven
som människa — de stora, hårt prövade
inre egenskaper som väl ingen kan
från-känna honom — är det icke just aningen
om ett djupt och nödvändigt sammanhang
mellan den hårda kampen, den storslagna
personligheten och det som estetikern
kallar konstnärligt mästerskap? Emellertid,
tron på ett sådant sammanhang är icke
något som mänskligt förstånd helt kan göra
sig till herre över sådant det för tillfället
är beskaffat. När författaren nu ger
skildringen av sonaterna och samtidigt
beskrivningen av de yttre händelser och inre
stämningar, vilka sysselsatte människan
Beethoven medan kompositören utarbetade de
omnämnda verken, lyckas han i "regel väl att
konstatera och framhålla att ett sammanhang
mellan dessa bägge saker är till finnandes,
intressant och givande! När det gäller att
vidare analysera detta sammanhang är han
stundom, enligt min mening, icke fullt över-

tygande. — De flesta sonaterna bära, ännu
i dag, namnet på en person till vilken de
blivit tillägnade utav upphovsmannen.
Denna påtagliga anknytningspunkt mellan
verket och yttervärlden har författaren
utnyttjat med berättigad iver. Men ibland
tycks mig hans iver gått för långt. För
att taga ett exempel: den ärkehertig
Rudolph tillägnade sonaten i Es-dur, den s. k.
»karakteristiska», vilkens trenne satser bära
överskrifterna »das Lebewohl», »die
Ab-wesenheit» och »das Wiedersehen». Den
är alltså tillägnad ärkehertig Rudolph,
Beethovens elev och gynnare, som vid
tiden för sonatens tillkomst företog en
utrikes resa. Och denna omständighet —
heter det -—- »giver Nøglen til
Forstaael-sen av den (sonaten)» — till »Opfattelsen
og Tydningen» av verket. Efter att ha
redogjort för nämnda omständighet säger
författaren: »Vidste man nu ikke bedre,
kunde det ligge fristende nær at søge
erotiske Stemninger i dette Musikværk». Han
klandrar därefter några musikskribenter som
oförklarligt och dumt nog fallit för denna
»frestelse», särskilt en (Bülow) som säger
sig höra ett varsel om Isoides vinkningar
i sonatens final. Men — dessa författare
»vidste icke bedre»’. — »Og her er det da,
at Dedikationen af Sonaten giver den sunde
Opfattelse Ret. Den er simpelthen en
Afskedshilsen fra Beethoven til hans
fornemme Elev.» Och är författaren säker på
den saken faller det sig naturligt för
honom att i fortsättningen karakterisera
verket sålunda: »Her er ikke digtet i Toner
under et stærkt sjæleligt Pres, . . . her er
ikke malet bredt og pastost i umiddelbar
Henførelse, snarere er her ristet fint og
sirligt en Afskeds- og Genkomsthilsen, som
man gjorde det den Gang i en Vens og
Velynders Stambog. Det kunde jo ske
uden meget Sindsbevægelse...» o. s. v.
— Må vara att sonatens upprinnelse kan
sättas i samband med den avskedstagande
hertigen, som fått den sig tillägnad, må
vara att förhållandet mellan denne och
Beethoven icke var av djupaste slag, må
vara att verkets skönhetsvärde kan ge
anledning till avsevärt varierande omdömen,
men följer av allt detta att sonaten är
»simpelthen en Avskedshilsen fra
Beethoven til hans fornemme Elev»? Såsom
sådan borde den »förstås», »uppfattas»,
»tydas», menar författaren. — Först och

623

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0679.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free