- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
624

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Beethovens pianosonater. Av Sven Göthe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sven G ö th e

främst tyckes det mig, att musik är
uttryck för något, som endast kan uttryckas
med musik. Och det lär icke minst
studiet av Beethovens liv, att det levande
musikverket har sin rot i ingivelsen,
inspirationen. Det är en skapelse och icke ett
direkt uttryck för något annat, om det
också har sina allra djupaste rötter
gemensamma med allt annat. Allt som är
av betydelse för det instrument, på vilket
inspirationen spelar, är även av betydelse
för det uttryck, inspirationen får. Men icke
är det väl arten av dessa yttre
betingelser, som inspirationen har till uppgift att
giva uttryck åt! Platsen, jordmånen,
väderleken spela stor roll för en planta, men
inför frågan: blir här någon planta alis
och i så fall av vad för sort, stå dessa
yttre omständigheter maktlösa. — De, som
gå med på dessa mina ord, skola mer än
en gång reservera sig inför författarens
sätt att »belysa» verken med
upphovsmannens yttre upplevelser. Det kan icke
hjälpas att det innersta av ett människoväsen
är oåtkomligt, åtminstone går vägen dit
icke via obestyrkta påståenden. Den
person, som t. ex. i nämnda sonat ärligen
tycker sig finna spontan känsla och
inspiration, är mest att beklaga, om han av
dylik »sakkunskap» låter sig överbevisas
om att hans uppfattning är felaktig!

Nästan med en känsla av lättnad, när
författaren någon gång tvekar, läser man
ord som dessa: »Det lader sig ikke nøje
forklare, hvorfor Beethovens Sind paa denne
Tid var saa fuldt af Nattemulm» ... o. s. v.
Och för att göra författaren ali rättvisa
må här citeras hans ord om
»Appassiona-tan». Efter fåfänga försök att konstatera
yttre orsaker till den känslans dystra
våldsamhet som stycket »uttrycker» utbrister
han: »Intet véd vi. Og dog —■ alt véd
vi. Thi vi har for oss et fuldkomment
Udslag af et fuldendt Geni — og dette saa
sjældne og saa kostbare Vidnesbyrd om,
hvad Kunst kan naa op til, siger os i Vir-

keligheden alt — hvad vi behøver vide.»
Nej, stort mer behöva vi icke veta, och
stort mer kunna vi icke få veta.

I inledningskapitlet, där författaren
motiverar sitt uppsåt att särskilja sonatföljden
från Beethovens övriga produktion och
behandla den fristående, fäller han ett
omdöme, som är värt en direkt protest. Det,
nämligen, att det är åt pianot, såsom
varande hans älsklingsinstrument, Beethoven
anförtrott sina »djupaste hemligheter» och
att det skulle vara i sonaterna för pianosolo
han visar sig i sin största intimitet och
frihet, mest inåtvänd och obekymrad om
yttre effekter. Jag vågar påstå, att hade
de senare symfonierna och kvartetterna
aldrig blivit skrivna hade mycket av det i
djupaste mening Beethovenska förblivit
outtalat. Hans mässor, hans concerter! Nej,
Beethoven är icke intim i den bemärkelse
att de intima uttrycksmedlen passa honom
bäst. Snarare i den bemärkelsen att det
konventionella icke existerar för honom. I
alla de olika musikformer han nyttjat har
han så småningom, i suverän självkänsla,
skrivit sina egna lagar, just för att kunna
vara sig själv. Att han lyckats därmed kan
väl ingen bestrida. Få ha väl som han
fyllt de stora formerna med stora tankar
och skapat stora former såsom en inre
nödvändighet. Fullt ut så revolutionär som
han är på sonatkompositionens och
klaver-teknikens område är han när det gäller
t. ex. orkestern och den symfoniska
formen, fullt ut lika fri och modig, då
kampen gällt att giva uttryck åt fullt lika
betydelsefulla och djupa ingivelser. Så
klavervirtuos han än på sin tid var, skulle
man med lika stor fog, som att kalla
pianot hans älsklingsinstrument, kunna giva
orkestern denna hederstitel.

Må dessa reservationer icke fördunkla
bokens många förtjänster. Till dem som redan
berörts skall till sist läggas ännu en:
författarens lediga och älskvärda stil. Boken är
lättläst och i bästa mening underhållande.

624

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0680.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free