Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bayreuth och dess minnen. Av Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Elm b lad
lades man enligt givna regler, som aldrig
fingo överträdas. Så roligt hade kanske
inte hovet under en sådan penitens,
men till skada var den säkerligen inte.
Sin högsta markgrevliga glansperiod
nådde emellertid Bayreuth under
markgreve Friedrichs regeringstid från 1735
till 1763. På honom skulle man väl
kunna tillämpa skaldens ord om vår
egen tjusarkonung: »I purpur satt
för-tjusaren på tronen och spiran blev en
trollstav». Konstälskande,
skönhetsäl-skande, initiativrik och i allt understödd
av sin gemål, Fredrik den stores
älsklingssyster, samtidens snillrikaste
furstinna, förvandlade han snart Bayreuth
till en av Tysklands förnämsta
residensstäder. Av de sumpiga vallgravarna
blevo betagande parkanläggningar.
Eremitaget utvidgades, och de härliga
fontänerna med sina om Versailles
erinrande vattenkonster anlades. Det torn
som förser dem med vatten kan då allt
är i gång låta 3,000 vattenkonster spela
samtidigt. Friedrich uppmuntrade genom
privilegier byggnadsverksamheten.
Franska och italienska arkitekter tillkallades,
och Bayreuth omgavs med en hel ring
av slottslika gods. Det praktfulla
operahuset, en klenod i rokoko, uppfördes
1747, än i dag en fullkomligt
enastående sevärdhet. En hel stab av sångare,
skådespelare och musiker tillkallades.
Det var charme och folie, jubel, glans
och fest över den lilla staden. Visst
kostade det massor av pengar, visst
blev det dryga skatter. Bara de
utländska arkitekterna drogo en årlig kostnad
av 50,000 gulden. Men man hade i
alla fall någonting för vad man gav ut,
något som förgyllde upp tillvaron. Och
det är ofta så, att det furstliga slöseri,
som vållar sin samtid bekymmer,
grundar kommande välstånd. De millioner,
som kung Ludvig gav ut på sina
praktslott, har den bayerska staten många
gånger om tagit igen på att förevisa
dem. Och Bayreuths kassa har också
ökats genom förevisning av Neues Schloss,
operahuset och Eremitaget.
Markgreve Friedrichs ljusa, vänsälla
väsen gjorde honom för övrigt avgudad
av befolkningen, och sorgen vid hans
bortgång var obeskrivlig. Man grät på
gatorna och trängde sig in i likrummet
för att få se en sista skymt av den
älskade fursten.
1791 avträddes Bayreuth till Preussen
i en olycklig stund, just då kriget bröt
ut, och Bayreuth upplevde att börja
med sensationen av att en tandläkare
Pierre 1’Eveque från Lyon fördes som
fånge till fästningen Plassenburg, därför
att han som spion åt jakobinerna åtagit
sig att mot en belöning av 500,000 lire
förgifta kungen av Preussen vid en
tandoperation. Bayreuth blev visserligen
förskonat från överfall under denna
krigsperiod men måste satsa med så pass
dryga kontributioner att befolkningen
med skäl drog en suck av lättnad, då
freden åter slöts 1795.
Men kriget hängde alltjämt i luften
som ett damoklessvärd. Länge befarat
bröt det på nytt ut 1806, och redan i
oktober kom marskalk Soult till
Dür-schnitz, en förort till Bayreuth, med sina
förtrupper, och hela staden strömmade
till för att beskåda den fruktade franska
armén och den berömde Napoleon.
Med flygande fanor och klingande
spel nalkades fransmännen, då plötsligt
till mängdens skräck och häpnad i skydd
av en häck en stor tegelsten slungades
in bland soldaterna. Marskalk Soult blev
jutom sig och lät genast ställa upp sina
kanoner för att ge staden en lektion
för ett dylikt mottagande. Stadens fäder
bedyrade förgäves att de inte haft en
tanke på motstånd, det var först då en
mycket skön skådespelerska vid den
dåvarande teatertruppen böjde knä för
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
