Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bayreuth och dess minnen. Av Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Elm b lad
Den 14 november infann sig den
franske intendenten baron von Tournon
i Bayreuth, satte sig i besittning av alla
kassor och förkunnade, att kejsar
Napoleon efter slaget vid Jena befallt att
Bayreuth inom en mycket kort frist
skulle utbetala 1,160,000 gulden i
krigsskatt.
Omätliga belopp utpressades på
detta sätt av befolkningen, medan
marodörer drogo omkring och rånmord,
plundring och skändande av kvinnor
hörde till ordningen för dagen, och i
sorgligast tänkbara skick övergick
Bayreuth vid freden i Tilsit i fransk ägo.
Napoleon besökte inte Bayreuth en
enda gång som dess härskare. Redan
1810 tillföll staden Bayern och inte förrän
1812 kom Napoleon dit en kväll i
hällande regn och tog in med sin gemål i
Neues Schloss. Efter vad det påstås skulle
det gamla riksspöket vita frun ha skrämt
honom så, att han mitt i natten
rusade upp ur sin paradsäng och inte
vågade lägga sig igen. Vita frun skiftar
ju hamn på olika platser. I Bayreuth är
hon grevinnan Agnes Orlamünde, som
förälskade sig i Albrecht den sköne,
och då han yttrade att fyra ögon stodo
emellan dem tog hon det som en
hänsyftning på sina söner och dödade dem
med en guldnål. Det finns ett porträtt
av henne, som bränner sig in i ens
minne. En hög gestalt och ett blekt
smalt ansikte med skarpskurna drag och
tunna läppar, något erinrande om Jonas
Ludvig Almqvist. Hennes framträdande
anses alltid båda ofärd, och för Napoleon
var ju även lyckans stjärna i nedgående.
Under Bayerns välde kom Bayreuth
så småningom i lugnvatten igen. Från
en glänsande residensstad förvandlades
den till en idyllisk småstad, som levde
på sina storhetsminnen och det stolta
medvetandet att räkna Jean Paul bland
sina invånare. Fichtelgebirges ljusa blå-
nande vidder stämde nog väl ihop med
den skald, om vilken det blivit sagt:
»Seine Träume waren voll Frühlinge
und seine Frühlinge voll Träume».
Halvvägs ut till Eremitaget ligger
ett litet trädgårds värdshus: Roll wenzel,
där nog de flesta festspelsbesökande
gjort halt, dels för att äta ställets
berömda Spritzkuchen och dels för att bese
det rum där Jean Paul brukade dikta
och som ännu befinner sig i orubbat
skick. Varenda morgon begav han sig
ditut i sällskap med sin vita pudel, och
det påstås, att han blev så väl
förplägad av värdinnan att hans gång på
hemvägen inte alltid var så stadig som sig
bort. Att den värda frun själv inte var
utan sinne för högre poetisk lyftning
framgår av följande rätt originella
annons, som stod införd i »Baureuter
In-telligenzblatt» den 29 maj 1812:
Jag kan omöjligt låta den leende
blomstermånaden förrinna utan att ur min
lyckoträdgård plocka några förgät mig ej åt mina
ärade gynnare och vänner. Jag har nämligen
beslutat att den sista denna månad inviga min
nya sal med en majbal. Kök och källare bli
smakfullt illuminerade.
Ur stånd att beskriva naturens skönheter,
inbjuder jag artigast ärade stadsbor att själva
övertyga sig härom.
Rollwenzelin.
Jean Paul avled 1825, och från den
tiden levde Bayreuthborna en småstads
lugna och stillsamma liv i skuggan av
sina stora minnen: markgreveperioden
och skaldeperioden. De hade sin
Fried-richstrasse och sin Jean Paulstrasse
liksom de nu ha sin Richard
Wagner-strasse, de fingo järnvägsförbindelser —
ehuru ännu i denna stund dåliga — och
andra civilisationens välsignelser, men
de drömde ej om den nya glansperiod
och det oerhörda uppsving som genom
den store musikreformatorn skulle komma
dem till del. Bayreuth ställde sig
gentemot festspelsprojektet ungefär på samma
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
