- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
650

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf Mattsson. En konturteckning. Av Henning Söderhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Henning Sd der hje Im

spektiv. Han strävade till att ge kåseriet
en avslipning, som höjde det till konst, ocn
han beundrade livligt de epigrammatiska
sanningssägare och stämningstolkare, vilka
i likhet med tysken Viktor Auburtin kunde
sammanfatta en hel livsåskådning i några
få men säkert utmejslade satser.

I hela Mattssons gärning kan man spåra
övertygelsen om att han ägde en uppgift,
en uppfostrande mission. I det relativt
instängda samhälle där han verkade, avlägset
från de stora kulturländerna, nedtryckt av
den tunga kampen mot förryskningen,
präglat av den trånga syn som parti-,
klass-och nationalitetsmotsatser gemensamt
skapat, sökte han blåsa in en befriande,
levande anda. Han ville rycka tankarna ur
deras invanda, mekaniserade banor till nya
utsikter, vidder och vyer. Han ville vidga
intressekretsen och låta de rent humana,
de personliga och subjektiva, de känsliga
och förstående synpunkterna komma till
sin rätt. Han försökte tvinga trögheten och
trumpenheten ur kroppen på sina landsmän
och skänka dem något av den livliga
intellektuella meddelsamhet, som var hans
egen särprägel. Om hans ståndpunkt kan
sammanfattas under en enda rubrik borde
denna heta subjektivism. Han avskydde den
av tankelättja och vana skapade oförmågan
att reagera fritt och personligt för intrycken,
det slöa och avtrubbade vandrandet i flock
och farnöte. Vad han ställde högst var att
upptäcka nya värden — intellektuella eller
estetiska —, att helt plötsligt se klart eller
känna intensivt, att uppleva ett svindlande
ögonblick av gemenskap med det stora
skeendet, att en sekund verkligen se
allting ur evighetens synvinkel. »Jag låg och
skrattade för mig själv, av ett otroligt
välbehag — berättar han om ett sådant
ögonblick —- och kände det som om Gud Fader
lagt hela mänskligheten i en liten
pillerdosa framför mig på kanten av en
bottenlös brunn och sagt: ’Du får knäppa den
där asken, min son, om det roar dig’.
Och jag kände att jag hade knäppt den.
Den var i brunnen, den var borta, och jag
gick allena vidare genom en skön värld».
Det är mycket ofta han återkommer till
evighetssynpunkten och söker ge uttryck
åt den känsla av befrielse och av storhet
som förståelsen av det övergående och

tillfälliga i individernas livsform skänker.

* *

Gustaf Mattssons farfars far var bonden
Matts Mattsson på ön Kimito i sydvästra
Finland. Dennes son och sonson blevo båda
sjömän. När Gustafs far vid trettio års
ålder avancerat till befälhavare på
barkskeppet »Hoppet» av Åbo, gifte han sig med
en nittonårig skönhet i Newcastle, Amelie
Brunström. Hennes far var svensk, hennes
mor irländska. Hon följde sin man ombord
på hans fartyg på en resa runt Afrika till
Indien. Vid återkomsten till Europa föddes
Gustaf Mattsson i Bremerhaven den 7
oktober 1873. »Hoppet» seglade ut igen med
den unga familjen ombord, nu till
Nordamerika och därifrån till England. Men
redan fem månader efter gossens födelse
dog hans mor; hon ligger begraven på
kyrkogården i Queenstown. Barnet fördes
till morföräldrarnas hem i Newcastle och
stannade där i tre år. Det första språk
gossen lärde sig var engelska, och det
efterträddes av tyskan när kapten Mattsson
grundade ett hem i Lübeck och tog sonen
dit. Gustaf eller Guss, som han då och allt
framgent fick heta, vårdades här av en
faster, som för honom blev en andra mor.
När han var sju år gammal lämnade familjen
den gamla hansastaden, vilken för Gustaf
Mattsson alltid stod omstrålad av ljusa
barndomsminnen, och slog sig definitivt
ned i Åbo. Här lärde han sig svenska, och
här sattes han i skola.

Under uppväxtåren framstod Gustaf
Mattsson som en känslig och vek natur.
Han skrev vers, musicerade, gav ut
tidningar, var en framstående elev i skolan
men samtidigt en utmärkt kamrat och
hyllade varmt de äkta pojkidealen. Men långt
in i ynglingaåren bevarade hans väsen ett
mycket oskuldsfullt och ideellt drag. Han
hyste en intensiv motvilja mot allt fult,
tarvligt och grovt, och i sällskap med en
nära vän och skolkamrat dyrkade han
hängivet självanalysen och det ensliga
grubblandet över livets gåtor. När han år 1891
blivit student erbjöd valet av levnadsbana
stora svårigheter. Nödvändigheten att från
början inrikta sig på ett bestämt yrke förde
honom in på den tekniska vägen, och han
skrev in sig vid Polytekniska institutet i
Helsingfors. Av institutets — sedermera
Tekniska högskolans — ämnen valde han
dock det i viss mån friaste, kemien.
Studieåren blevo knappast mycket givande för
Mattsson. Kamratlivet vid den tekniska

650

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0710.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free