Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf Mattsson. En konturteckning. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henning Sd der hje Im
par tag mot varandra, varpå ur den högra fickan
framkom en något avbladad cigarr, så kallad, och
ur barmen en kortlek, varefter det gick lös på skat.
Nytt öl. Nickelslantar, kort och våta ringar på
bordet, ny blomma i mustascherna, småningom och med
välbehag insörplad. Småputtrande gruff, gräl, nytt
öl, frid. Över det hela en fläkt av lycka och
stinca-dores. Allt detta på »Kaisers» väldiga mellandäck,
som är en enda saloon med glasväggar, buffet och
vykortskiosk samt rakstuga och herrekipering.»
Boken rymmer dock även känsligare
ting, såsom t. ex. följande rader ur
skildringen av en enslig kvällsritt på
Kanarieöarnas berg, då mulåsnan på egen hand
får söka sig nedåt:
»Med ens befann jag mig på en platå, jag tror
mulåsnan älskade utsikter. Det var visserligen
endast stjärnor, men vilken mångfald! Jag har aldrig
sett en sådan himmel. Här i södern, i denna
underbara luft, tindra stjärnorna icke, de leva. Det
var som rörde de sig, närmare, fjärmare, som
pulsar sloge i dem, som om varje av dessa solar vore
prydd till fest. Uppe i zenit härskade Arcturus,
mäktig och strålande. Den röde Antares i
Skorpionen blinkade hemlighetsfullt. Spica, Vega, Regulus,
som nya ljus voro de för mig, en Nova Cassiopeiæ
var och en. Karl II:s lilla hjärta lyste klart, och
vid södra horisonten, i den stigande centauren,
flämtande Toliman, den store.
Mulåsnan hade åter stannat, och jag kunde lugnt
speja bland stjärnorna, fröjdas åt min ensamhet i
den höga luften och känna mig overkligheten
närmare än någonsin förr i mitt liv. Att vila stilla på
ett berg, som man icke ser, att blicka nedåt mot
avgrunder, som äro försvunna, att andas en luft,
där intet ljud rullar fram och inga dofter spridas,
att varsna endast legionerna där uppe i deras
nästan hemska prakt —- detta var en saga, en dröm,
en sakta kyss ur oändligheten.»
När Mattsson återvände från denna färd
ägnade han sig med iver åt vetenskapen,
men även åt en journalistiskt-kulturell
uppgift, som i hög grad intresserade honom.
Förhållandena i Finland hade förvandlats
efter år 1905. Det demokratiska
genombrottet hade försiggått med radikal kraft,
förryskningspolitiken hade -— om än blott
för några år — försvagats. Det myckna
politiserandet hade emellertid tryckt sin
prägel på samhället och på människorna.
Nu ville Mattsson taga upp en linje, som
hunnit försummas —- kulturlinjen. Han slöt
sig samman med några vänner, av vilka
flera tidigare gemensamt utgivit den
kulturradikala tidskriften »Euterpe», och
grundade tidskriften »Argus». Den skulle
framför allt utgöra ett kulturorgan, men icke
ett alltför litterärt och exklusivt sådant.
Redaktionen bestod, utom av Mattsson, av
Gunnar Castrén och Emil Zilliacus, och
Mattssons speciella uppgift var att sörja för
mångsidigheten och för kritiken av
samhällsföreteelserna. Han gjorde detta med
liv och lust, han kåserade, avsköt
polemiska pilar, skrev populärvetenskapliga
uppsatser och anmälde böcker från de mest
olikartade områden, allt med samma glada
fart. I Argus fann han det rätta medlet
för sitt uttrycksbehov, och tidskriftens första
årgångar skänka en åskådlig bild av hans
kunskapsrikedom, mångsidighet och friska
stilkonst.
Mattssons splittrade mångsysslande blev
dock med åren honom övermäktigt, och
han måste tänka på att koncentrera sig.
Ett ögonblick var det hans avsikt att samla
sig kring vetenskapen, och han sökte en
ledig professur i kemi. Men han återtog
snart sin ansökan, avstod från ett stort
reseunderstöd, som han erhållit av
universitetet, och det blev slutligen journalistiken
som helt fångade honom. På hösten 1911
ställde han sig i spetsen för ett nytt
tidningsföretag i Helsingfors. Det var en
ganska djärv tanke att starta en andra
svensk morgontidning i huvudstaden, ty av
de två svenska organ som tidigare funnos
på platsen hade morgontidningen,
»Hufvudstadsbladet», en mycket säker ställning.
Vad det nya bladet, »Dagens Tidning»,
ville, var emellertid att genom vidare vyer,
en högre intellektuell nivå och ett
mångsidigt beaktande av livet ute i Europa
ävensom med en modern teknisk utrustning
framstå som en »kvalitetstidning» vid sidan
av det digra, annonsfyllda och opersonligt
borgerliga Hufvudstadsbladet. Tidningen
begynte utkomma i december 1911 med
Mattsson som huvudredaktör och
dominerande personlighet. Ser man nu igenom
dessa gamla tidningsnummer, framgår
företagets karaktär av experiment mycket
klart. Mattsson önskade tydligen förverkliga
alla sina journalistiska ideal på en gång.
Ali onödig tyngd skulle undvikas,
personligheterna skulle få fritt spelrum,
ovederhäftigheten skulle bannlysas, innehållet
skulle göras så lättläst, mångsidigt och
underhållande som blott möjligt.
Överallt, från det dagliga kåseriet »I dag» till
ledaren, i de tekniska översikterna, i
notisavdelningen, i texten under de talrika
bilderna och i skämtverserna under veckans
karikatyrgalleri, spårar man Mattssons hand.
Han arbetade med en febril intensitet, och
det fanns knappast något spörsmål i värl-
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
