Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf Mattsson. En konturteckning. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Mattsson
den som han ej berörde. Publiken var kanske
mest förtjust i kåserierna, men lärde sig
även snart uppskatta t. ex. de utmärkta
utrikespolitiska översikterna. I sällsynt hög
grad blev »Dagens Tidning» ett uttryck för
en enda rik och intensiv personlighet.
Ekonomiskt bar sig tidningen dock icke.
Prenumerantantalet var ganska högt, men
konkurrensen blev övermäktig, och därtill
kom att Mattsson i den inre politiken —
nu liksom tidigare — spelade fribrytarens
roll. Han ville icke böja sig för parti- och
gruppintressen, han ville bedöma
företeelserna objektivt och fritt. Hans kritik av
trångsyntheten, hans hävdande av
rättigheten för varje individ att bedöma
händelser och handlingar oberoende av
partidogmerna var förfriskande och befriande,
men denna hans hållning var i förhållanden,
där det främst gällde att samla krafterna
till enig rättskamp mot Ryssland,
synnerligen vansklig. Hans subjektivism kunde då
te sig alltför paradoxal, och dessutom
irriterade hans intellektuella överlägsenhet,
vilken han i polemikerna mot andra
tidningar icke dolde, starkt hans motståndare.
Redan efter något mera än två års
verksamhet måste »Dagens Tidning» ge upp
kampen. Den sammanslogs med
eftermiddagstidningen »Nya Pressen», det nya
bladet fick namnet »Dagens Press», och
Mattsson inträdde i redaktionen. Men nu icke
mera som chef och politisk ledare.
»Dagens Press» var ej på samma sätt hans
egen andas barn som »Dagens Tidning».
Och något pressorgan av den fristående
karaktär, den intellektuella halt och det
personliga kynne som Gustaf Mattssons
tidning har Finland icke senare erhållit.
Såsom prov på hans stilkonst må här ett par
av hans dagliga kåserier återges. I oktober
1912 hyllade han sålunda de krigande
kungarna på Balkan med följande rader:
>1 dag de röra på sig, de balkankungar fem.
Jag bugar mig i modden och gratulerar dem, kung
Ferdinand, kung Peter, kung Nikolaus ock, kung
Georg och kung Carolus, i ärevördig flock.
Ja, tiderna sig ändrats, du bålde Ferdinand!
Förut en enkel Koburg förutan eget land, var du
bland tusen andra uti Frans Josefs här en simpel
löjtenantsperson, en dussinmilitär. Nu står du upp
mot turken, en Sobieski lik, att slå uti hans kista
din kristeliga spik. Med ståtligt buktad nasus du
drar i kämpen ut, i slik en bister kasus väl beredd
att lukta krut. Ja, må dig lyckan följa såsom den
hittills gjort allt intill skuggan av Konstantinopels
höga portl
Kung Peter, gamla jasse, född Karageorgewitsch,
du levat ganska länge på forna anors krisch, nu
skall du dig bemöda att skapa ära själv och fäkta
utav tusingen vid någon turkisk älv. Ja, också du
vill draga mot Muhammed i strid •— säg minns du
ännu Draga? Och har ditt sinne frid vid tanken
på de bragder en dag sen nio år som gåvo dig en
fläckig stol med gnisslande ressort! Säg, skola
månntro skriken ifrån konakens vrå och de två
krönta liken utur din håg förgå, när du får höra
mullret av islams fältkanon och andra strupar rossla
kring din kungliga person?
Förträffliga Nikita bland dina svarta berg med
gamla vandringspinnar men ännu mycket marg,
seså nu skall du äntligt en gång få damma till så
som din rytande armé och dina flickor vill. Stäng
nu för några veckor din insektpulverfabrik, den
har nog ej i drabbningar nån uppmärksam publik,
omgjorda dina lemmar och grip ditt krumma svärd
och höj ett hugget turkeklot mot en förfasad värld!
Kung Georgios, du milde, en köpenhamnsk
hellen, skall du nu också ut i krig i halvmåns
röda sken? Visst var det ganska nyligt din här
olympiskt sprang vid ljudet av ett par gevär och
några sablars klang. Men nu förstår jag vitsen, den
gången var det blott en generalrepetition alldeles uti
smått. Nu blir det andra jordebär vid ströget emot
norr, din svarta langelinje har svansarna på knorr,
och då gud signe varje turk som ser en grekisk
eld — förrn han får flinten att ge fyr är han uhyre
fälld.
Högädle herr Carolus, vid dina sjuttitre är det
måhända ej bekvämt att sig i kyller klä. Att stanna
varligt hemma, det vore kanske bäst, om också
pansaret kring magen kunde verka bukarrest. Din
brorson, unge Ferdinand, kan följa hären åt, och
Carmen Sylva kvittra fritt sin vittra zittralåt.
Jag hälsar eder alla, I balkankungar fem, när
nu I dragen bort till fejd från edra trevna hem. I
torden alltså sikta på Mackeldonien och från er
tron marschera ut att slåss för tron igen. Ja, hur
det än må lyckas, ett synes ganska visst: en allmän
strykinrättning ert Balkan blir till sist. Och sålunda
blir framgång i stärkelse och glans i fall av
omvänd ändalykt er gloria och krans.»
Våren 1914, då »Dagens Tidning»
upphörde, berättade Mattsson i ett av sina
dagskåserier följande karakteristiska lilla
minne från föregående sommar:
»Jag kom från Kapellets veranda vid
frukosttid och gick åt höger för att hyra en åkare. Då
upptäckte jag till min icke ringa förvåning följande.
N:r i i raden var en vanlig droska med kusk och
kamel, n:r 2 dito, n:r 3 dito. Men n:r 4 var en
likvagn. Den stod nästan mitt för den stora utgången
från skvären. ückså den var ledig, också den hade
fyra hjul och en enkel häst, som med svansen
slängde efter flugor.
Synen varade blott 20 sekunder. Ty då kom i
långsamt lunk kusken, vilken hoppat av för att
köpa cigarretter, och sedan for det ekipaget vidare.
Men under de 20 sekunderna hade jag en sent
förgätbar njutning. Den enkla tomma likvagnen, en
typisk fattigdosa, som stod lika passiv och snäll
som de andra åkdonen, enkom ställd där av den
osynlige, som vänligt tycktes säga de passerande:
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
