- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
654

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf Mattsson. En konturteckning. Av Henning Söderhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Henning Sd der hje Im

»Här vänta nu allehanda droskor, vore det inte
vigast att stiga direkt upp i den här och i det
vackra solskenet åka fram till allmänna ändpunkten,
billigt och diskret, utan att någon fäste sig vid det
och hunne följa?»

Ett sällsynt moment, en fullödig situation. Tre
omvägsdroskor och en direkt. Jag vet inte om
någon annan än jag fick se mästaregreppet, undret
och harmonien.

Men då ingen steg på, vinkade den osynlige
åt cigarrettköparen. »Det är nog, man skall inte
slösa med värdefulla erbjudanden.» Och så åkte de
vidare, till de ofrivilliga.»

För Mattsson var »Dagens Tidnings»
upphörande ett hårt slag. Han hade satt
in alla sina krafter på detta företag, han
hade offrat mera för det än hans hälsa
kunde tåla, men för att låta det leva och
föra det framåt erhöll han icke det nödiga
ekonomiska understödet. Man kunde alltså
undvara det salt han och hans tidning
utgjorde i samhället, dess nödvändighet hade icke
förståtts. »Den hets jag under dessa år varit
utsatt för —- skriver Mattsson — har gjort
min själ en smula hårdbarkad och min
kärlek till mänskligheten mycket smalspårig».
Hans sjukdom hade nu även fått överhand,
och endast en lång tids vila borta från
den egna miljön kunde eventuellt stärka
hans krafter. Någon möjlighet till en dylik
vila såg dock ej ut att finnas, när
Mattsson en dag i maj år 19^oväntat fick
mottaga ett rundligt resekreditiv av en
anonym och för honom fullkomligt okänd
person. Han beslöt sig då för en resa, som
ofta lekt honom i hågen: en tur motsols
kring Afrika på en oceanångare, över
samma hav och längs samma kuster som hans
föräldrar skådat på sin bröllopsfärd.

I juni reste Mattsson från Hamburg på
en tysk ångare, och fartyget hade redan
lyckligt rundat Afrika och nått Daressalam,
när kriget bröt ut. Färden avbröts, och
först efter många svårigheter och strapatser
lyckades Mattsson återvända hem via
Kapstaden och Liverpool. Hans tillstånd, när
han i september åter var i Helsingfors, var
mycket dåligt, men han tog strax fatt på
arbetet. Han skrev sina kåserier och
utarbetade sin — dock aldrig helt fullbordade
—- reseskildring »En herre for till
Zanzibar». Men hans krafter voro slut, och han
dog den 26 november, vid 41 års ålder.
Endast sex dagar tidigare hade han
publicerat sitt sista, skämtsamma kåseri.

Gustaf Mattsson var en av de mest
kända gestalterna i Helsingfors. Det stora
huvudet med den kala hjässan, det svarta
helskägget och de stora glänsande ögonen
med den djupa blicken gåvo honom en
särprägel och skilde honom från alla andra.
Hela hans läggning hade även sin bestämda
egenart. Den besatt mycket få av de drag,
som äro typiska för folklynnet i Finland,
den hade sin alldeles säregna karaktär.
Kanske var Mattsson »missplacerad» också
i sitt hemland, kanske hade han med sin
mångsidighet och sin stora intellektuella
charm förmått göra en djupare insats och
utöva ett mera betydande inflytande i
förhållanden, där samspelet mellan honom och
hans omgivning varit rikare och starkare.
Men hans kortvariga och splittrade gärning
var dock icke resultatlös. Huru svårt det
än är att överblicka vidden av hans
inflytande, har det helt säkert varit
betydelsefullt. I synnerhet lärde han de yngre
generationerna att se fritt och att döma fritt. De
hämtade mod och styrka ur hans glada
strid mot småsinnet, tarvligheten och
tråkigheten, de lärde av honom att blicka ut
mot vidderna bortom den egna, snäva
horisonten. Vid hans grav yttrade en
representant för studenterna: »Han var för oss
inbegreppet av allt det ungdomliga, allt det
framtidskraftiga, och han blev oss
därigenom en borgen för livets värde».

Mattsson dog i den första krigshöstens
dystra novembermörker, i en tid fylld av
oro och onda aningar. Men över hans
gärning låg glans, och det var med full rätt
man på hans egen bortgång tillämpade
några vackra ord, som han nedskrivit vid
en stormans död: »Regnet piskar mot
rutan och rymden är grå. Men jag ser dock
en hövdings drake styra mot evigheten,
med sol över havet. Jag hör sång i tackel
och tåg, jag ser blommor kring masten,
och hjärtat är fullt av tack. Som en
hövding seglar han ut, och ett stort minnes
vågor slå över skeppet».

Av Mattssons mycket rika och
mångskiftande produktion har ett urval
publicerats i bokform efter hans död. Samlingen
»Valda skrifter» omfattar tio band i litet
format. Härtill sluter sig en vacker och
givande levnadsteckning över Mattsson,
författad av Edvard Hjelt.

654

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0714.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free