- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
664

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

eljest lätt kunnat förbigå, dem man har
anledning att vara Asplund och
Silfverstolpe tacksam för att de fäst
uppmärksamheten på.

På den stora fotografiska utställningen
i Stockholm denna vår fanns en bild av
en boyscout med underskrift »Young
England» — ett öppet, friskt gossansikte med
de klaraste ögon som någonsin betraktat
en nymorgnad värld. Han skulle mycket
väl kunna vara den moderna brittiska
lyrikens genius. »Det är tre saker, gamla
England kan frambringa — fartyg, dikter
och pojkar», säger en person i en nyligen
utkommen engelsk roman.
Sammanställningen av engelsk lyrik med fartyg och
pojkar är slående riktig, och åtminstone i
mina ögon innebär den dessutom ett
mycket högt betyg för örikets diktare.
Huvudintrycket av Englands nyaste diktning, och
alltså även av »Vers från väster», blir att
det knappt finns en enda av dess skalder,
som man inte ville bli god vän med. Och
det är sannerligen inte det sämsta.

Om man ville vara elak, kunde man
säga, att skillnaden mellan »Vers från
väster» och Harry Blombergs Jorden och jaget
egentligen består i att den senare
verkställt sina översättningar från svenska
original och glömt att sätta ut vilka dessa
äro. Hela boken verkar som en antologi
av modern svensk lyrik, så pass
fullständig att det i innehållsförteckningen nära
nog bara är Harry Blombergs egen
signatur som man letar förgäves efter. Vill ni
t. ex. höra Karlfeldt? Så gärna, han är
företrädd redan på första sidan med någon
dikt ur »Vildmarks- och kärleksvisor»:

»Någon björklövad pingstkväll, då förgyllda skyar

skina

och när stararna från taken stämma i,

kanske hörde du en ton av klarinett och occarina —

det var jag som stadd på långfärd drog förbi.»

Eller Dan Andersson? Det går också
för sig:

»O, för dig, som tolkat strängaspel av tacklingar-

nas lutor,

och för dig, som ofta vaggats av en nordatlantisk

bris,

har jag diktat denna visa om den ringaste bland

skutor,

och förlåt mig, bror, om orden stappla fram på

olärt vis.»

Eller Erik Lindorm? Han är
representerad bl. a. av dikten »Vid
silverbröllopet», som dock här av någon anledning
kallas »Lyckliga makar»:

»Vi ätit vid samma bord,
vi sovit i samma rum,
vi växlat tankar och ord
i snart ett decennium.
I natt jag satte mig opp
i plötsligt, kvävande ve.
Där låg din sovande kropp.
Får aldrig dig själv jag se?»

Här kommer Ture Nerman med
flygande fanor och klingande spel:

»Det blåser vid Separator, Bolinders tutar till svar.

Nu börjar en dag av samma slag

som den som kommer och var.

Det klapprar av steg emot husen, det smäller mot

gatornas sten,
en här tågar fram, en allvarsam
och butter, på brådskande ben
Det är filare och gjutare och svarvare i ändlösa led,
de strömma, de strömma ur gathörn och från
bromsande spårvagnar ned.
Ingenjörn i den snygga kavajen, maskinisten i oljig
blus —

som droppar de äro i floden, som väller mot
väntande hus.»

Österling är mera betänksam och skånskt
sävlig:

»Min lampas låga, beskedlig och len,

beskiner min nattliga nytta» etc.

Som synes, är sortimentet rikt. Och
man skulle lätt kunna fortsätta att visa
upp provbitar ännu en stund, ifall det inte
vore att ägna boken större utrymme än
den förtjänar. En dylik osjälvständighet
vore förlåtlig hos en debutant; men en
man som har tio böcker bakom sig borde
ha hunnit finna åtminstone något av sitt
eget jag — även om det kanske är svårt
att få tid med det när man skall skriva
så mycket.

Att »Jorden och jaget» överhuvudtaget
upptagits till behandling här, beror på det
märkliga faktum, att de däri företrädda
författarna knappast behöva skämmas för
representationen. Det är inte dålig
Karlfeldt, det är passabel Dan Andersson, och
det är alldeles briljant Ture Nerman,
betydligt bättre än han själv i vardagslag
skriver. Med undantag av de allra största,
Tegnér, Fröding och Karlfeldt, har Sverige
knappast haft en poet med så glänsande
formell begåvning som Harry Blomberg —

664

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free