Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Geijers Samlade skrifter i ny upplaga. Av Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Nilsson
Bland vår romantiska tidsålders författare
framstår Geijer som den djupaste och
renaste; han är en sund, frodig natur, och
han äger säkert fäste i verkligheten. Genom
sina intressens mångsidighet erinrar han
om Viktor Rydberg. Han har tagit
ställning till tidens flesta frågor. Även under
sitt spekulativa ungdomsskede visar han
ett öppet sinne för det konkreta livets
skiftande mångfald, och hans utveckling
både som filosof och historiker kan sägas
bestå däri, att spekulationen får hos honom
vika för empirien. Hans utvecklingsgång
sammanfaller med själva tidsålderns.
I de nyutkomna delarna ingå några
uppsatser, som icke förekomma i de
tidigare upplagorna: Om Europas världsvälde
— en pessimistisk betraktelse över
Europas framtid, — Om naturrätten och Om
utgivandet av Thorilds skrifter, som i korta
drag ger en ypperlig karakteristik av Thorild.
I andra bandet av den nya upplagan
är för första gången Geijers hela poetiska
alstring samlad. Medan föregående
upplagor innehållit endast ett åttiotal dikter,
förekommer här det dubbla antalet, bland
dem flera av Landquist nyfunna. Även
som skald genomgår Geijer en märklig
utveckling. Man känner ej till några
poetiska läroår hos Geijer; han framstod på
en gång som färdig skald med sina
Iduna-dikter, och han säger, att de voro en
överraskning för honom själv, ty han hade
förut icke försökt sig i poesin. Huru olik
är han icke Tegnér, som först efter ett
långsamt experimenterande fann sin egen
personliga form. Tegnér har förklarat
Vikingen vara vår skönaste dikt. Det var en
överdrift redan på 1820-talet, ty Tegnér
glömmer blygsamt sina egna bästa dikter,
och man kan ifrågasätta, om icke Geijers
Odalbonden och Den lille kolargossen stå
lika högt. Emellertid överger Geijer rätt
snart den götiska poesin. Dikten Olav
Tryggvason, som härrör från 1815, är hans
sista götiska dikt. Redan året förut hade
han skrivit ett par små stämningsdikter
Längtan och Förändring, som äro hållna i
en helt annan tonart och som förebåda
hans subjektiva expressionistiska lyrik från
1830- och 40-talet. Med denna skapar
Geijer en ny lyrisk genre i vår litteratur.
Hans tidigare dikter voro genomförda
kompositioner i stort format, men nu väljer
han den koncentrerade stämningsbilden.
Man kan jämföra Vikingen med Ensam i
bräcklig farkost vågar. Den förra har
sjutton strofer, den senare utgöres av en enda
strof. Båda dikterna äro skrivna vid tider,
som bilda avgörande vändpunkter i Geijers
liv. Dikterna äro besläktade och dock så
olika. I Vikingen är det den unge Geijers
livsstämning inför den okända framtiden.
Stod jag mig om dagen å gungande stäv,
i glans för mig framtiden låg;
så rolig som svanen i gungande säv,
jag fördes på brusande våg.
Mitt var då vart byte, som kom i mitt lopp,
och fritt som omätliga rymden mitt hopp
uppå havet.
Men stod jag om natten å gungande stäv
och den ensliga vågen röt,
då hörde jag nornorna virka sin väv
i den storm genom rymden sköt.
Likt människors öden är böljornas svall:
bäst är vara färdig för medgång söm fall
uppå havet.
I Nyårsdagen 1838 är det den åldrade
Geijers livsstämning.
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglarn sig ut på det vida hav.
Stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud,
och i djupet bor som uti himlen Gud.
Vad rymma icke dessa sex rader! De
äga en inre oändlighet och ge ett helt
livsöde.
Tvivelsutan har Geijer i sin
koncentrerade bekännelselyrik tagit starka intryck
av Goethe, och han är i svensk dikt en
föregångare till såväl Runeberg som
Heidenstam.
068
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
