Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - 1720-talets Sverige. En krönika efter dansken Bircherods resejournal. Av Stig Olason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Olason
att dag för dag under den långa resan
i brevform till en nära släkting skildra
sina intryck från det främmande landet.
Vår litteratur från denna tid är
synnerligen sparsam. Vi böra därför stå i
stor tacksamhetsskuld till danske lektorn
vid Uppsala universitet, Georg
Christensen, som samlat dessa intressanta brev,
utgivna på danska under titeln: Jacob
Bircherods Rejse til Stockholm 1720, och
därigenom ytterligare dokumenterat sitt
intresse för Sveriges och Danmarks
historiska relationer.
Bircherod, som vid tiden för nämnda
resa var 27 år gammal, hade trots sin
ungdom rest mycket, och i hans brev
möter man också den erfarne resenärens
vakna och vidsynta uppfattning och
omdöme. Samtidigt har han en humor, som
ibland tar sig ganska burleska uttryck,
trots det att adressaten tillhör det
andliga ståndet. Givetvis färgas Bircherods
syn på Sverige och svenska förhållanden
därav att han är dansk, men när man
läst igenom hans brev, måste man dock
ge observatören det vitsordet, att han
försöker så opartiskt som möjligt
bedöma det han hör och ser.
Resorna den tiden voro allt annat än
snabba. Den första dagsresan från
Hälsingborg omfattade fyra mil och tog 11
timmar i anspråk, men Bircherod
anmärker: »Dette er vel reyst i Skaane».
Gästgivargårdarna voro de naturliga
uppehålls- och rastställena, och vi få genom
Bircherods beskrivningar en god bifd av
den tidens raste- och traktörställen.
Resenären är långt ifrån nöjd. Han
anmärker, att sängarna äro sällsynta i de
svenska gästgivargårdarna och att den
värd, som har två, är att anse som rik.
Dessutom står till den resandes
förfogande förutom ombyteshästar endast
salt kött, svagdricka och torrt bröd.
Isynnerhet svagdrickat tycks han ha
ogillat, ty först när han kommer till
Stava gästgivargård, fem och en halv
mil från Stockholm, omnämner han med
glad överraskning »got öll».
Som anmärkningsvärt kan annars
framhållas, att Bircherod under resan
upp till Stockholm talar mycket litet om
maten. Bland de sällsynta undantagen
äro, när han omnämner julmaten i
följande passus: »Juule-afften settes mad
paa bordet, og det i dend qvantité, at
alle huusets folck kand blive spiist
dermed, til 2o:de dagen effter Juul, og samme
mad bliver staaende paa bordet, baade
dag og nat, i benefnte tiid, uden at
giemmes bort: Een af deres fornemmeste
Retter til denne höytiid, er blödt fisk,
som aldrig maae manqvere, om dend og
skulle hentes io-Miile borte», samt att
smålandsböndernas bröd består av »flade
og tynde kager, saa stoere Som eet
böt-telog, og midt paa med ett hull
igien-nem, som de trecker paa stenger og
henger til Zierath omkring i disse varme
stuer. Disse kager giemmes aaret
igien-nem, og de haardeste ere meest
aesti-merede; jeg begierte at forsöge een;
men Jeg matte bryde dend med een
hammer.»
Bircherod får ligga på halm, han
sover illa, och därtill kommer det kalla
klimatet, »kulden trenger til marv og
been, og det hielper intet at være
velklædt». Men både den svenske »Obrist
Leutenanten», som Lövenörn fått till
res-marskalk, och forbönderna bjuda honom
brännvin mot kylan. Och han accepterar
utan större motvillighet.
Resan är besvärlig. Vägarna äro
dåliga, och vad värre är, när man
kommer längre norrut blir det svårt att
anskaffa hästar och körsvenner. »Landet
er öde for folck», och under en
dagsresa i Småland kör en gammal
bondkvinna generalens sexspann.
Ju närmare man kommer Stockholm,
desto större bli svårigheterna. Endast
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
