Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anatole France. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R. G. Strömberg
mönstret; utan tvivel har också moderns
livliga, graciösa silhuett klippts till en
smula efter fru Ajas. Fadern, som med
stolthet erinrade sig att han en gång
tillhört konung Karl X:s livgarde, hade
tydligen blivit en inbiten bokvurm en
smula mot sin vilja, men han tog
revansch på ödet genom att kalla sin lilla
boklåda vid Ouai Voltaire för Librairie
de France — varav sonens stolta namn,
i stället för det fäderneärvda Thibault.
Litet längre ned vid Quai Malaquais, i
omedelbar närhet av Institutet med alla
akademierna, symboliskt överskyggat av
dess lysande, vitt omkring synliga kupol,
låg det gamla, nu rivna hus, där den
lille Anatole kom till världen.
Ingen har i läckrare färger än Anatole
France skildrat det gamla Paris, den
stora småstad vari han växt upp — ett
Paris utan biler, spårvagnar och
underjordiska järnvägar, utan de stora
boulevarderna, de stora hotellen och de stora
magasinen, som Haussmann trollade fram
ur gyttret av pittoreska gränder och
lummiga trädgårdar, där man kunde höra
tuppen gala om morgnarna. På
Troca-déros kulle växte kungsljus och
välluktande mynta ända ned till flodbädden,
på ängarna längs Champs-Elysées gingo
får i bet. Anatole France har nog sörjt
försvinnandet av detta Paris, som mera
påminte om Moliéres och kanske rent
av om Villons stad än om den som
sedan dess, på föga mer än ett halvt
århundrade, rest sig längs Seinens
klassiska stränder. Men han har tröstat sig
med att »förändring är ett utmärkande
kännetecken för allt levande och att
städer liksom människor bestå blott
genom att oavlåtligt förändra sig».
Ytterligare hugsvalelse har han hämtat i
tanken på att om Paris’ gatstenar rivits
upp oftare än någon annan stads, så har
det skett icke blott i trafik- och
tomt-regleringssyfte, utan också i rättvisans
och frihetens namn, för att främja idéer,
vilka förändrat en värld.
Författare blev Anatole France, om
man får tro honom själv, helt enkelt
emedan han inte dög till något annat.
Den brinnande busken har han aldrig
mött på sin väg, och någon Lidnersk
knäpp, varom så många små författare
bruka ha stora saker att berätta, vill
han icke erkänna sig ha mottagit. Själv
gör han gällande, att det var modern
som uppmuntrat honom att välja den
litterära banan — det var i varje fall
hon som lärde honom bruket av
frågetecken, kanske litet väl grundligt, menar
sonen. Men, man väljer nog icke sin
bana, när man som Anatole France
bokstavligen vuxit upp bland böcker, med
sin barndoms horisont begränsad av den
underbara kaj, där bouquinisterna, »ces
braves marchands d’esprit», brynta och
fårade av sol och regn, frost och vind
som gamla statyer på en katedrals fasad,
alltsedan Mazarins dagar bedrivit sin
fri-luftskommers i andens små och stora
skatter. De voro alla gossens vänner,
och den ärekrönte gubben blev deras
skyddspatron. Mannen behåller livet
igenom sin prägel av denna miljö, den
mest parisiska i hela Paris, och han har
mångenstädes erkänt sin skuld, vackrast
i dessa ord: »Il ne parait pas possible
qu’on puisse avoir 1’esprit tout å fait
commun, si l’on fut élevé sur les quais
de Paris . . . Puisqu’il y a là des arbres
avec des livres, et que des femmes y
passent, c’est le pius beau lieu du monde».
På minnen och intryck från denna miljö
byggde Anatole France sitt första
mästerverk, Le crime dc Sylvestre Bonnard,
membre de l’ Institut.
Sylvestre Bonnard, har Jules Lemaitre
sagt, är »la gloire de M. Anatole France»,
den mest originella gestalt han någonsin
skapat, ett idealt självporträtt av
författaren som gammal man. När boken
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
