Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anatole France. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R. G. Strömberg
det slutande adertonhundratalet —
menar Jules Lemaitre, vars utomordentliga
karakteristik jag här lånat —- skulle på
samma sätt kunna förkroppsligas i »en
lärd gammal ungkarl, mycket intelligent,
mycket tankfull, mycket ironisk och
mycket mild».
Att det är Renans gestalt som
föresvävat både författaren och hans på sin
tid nästan lika berömde kritiker, kan
man nog gissa utan större risk att
misstaga sig; Lemaitre föredrager för sin
del att jämföra detta livliga snille, som
kläder de mest moderna tankar och
stämningar i en fläckfri språkdräkt av
det mest fulländat antika snitt, med den
vise Nestor hos Homeros, men en Nestor
med tre årtusendens erfarenhet bakom
sig — i stället för fattiga tre
generationers. Denna jämförelse, som synes en
smula för storartad i detta speciella fall,
blir däremot fullt adekvat, om den
utsträckes till att gälla hela den litterära
livsgärning, som bär Anatole Frances
namn. Sylvestre Bonnards visdom
behöver kompletteras med herr Bergerets,
som har en bittrare smak, och framför
allt med herr abbé Coignards, som dock
bör njutas i försiktiga doser. Ty med
de verkligt goda vinerna delar den
egenskapen att vara mycket förrädisk.
Innan jag lämnar memoarböckerna och
framför allt Sylvestre Bonnard, skulle
jag vilja fästa uppmärksamheten på en
sak, som antingen icke alis eller blott
helt flyktigt framhållits av tidigare kritik,
i dessa liksom även i senare arbeten av
Anatole France. Den skildring av det
gamla Paris, som återfinnes i en rad
nästan visionärt verkande tavlor på dessa
sidor, representerar i och för sig ett
dokumentariskt och konstnärligt värde,
som en svensk bäst förstår att sentera,
om han erinrar sig de impressionistiska
ögonblicksbilder, som Strindberg,
framför allt i »Röda Rummet» men även i
den stora självbiografien, givit av
sextio-och sjuttiotalens Stockholm. I den
gemensamma kärleken till fädernestaden
ha dessa båda väsensskilda diktare en
gång mötts, den typiske parispojken med
sin brådmogna intellektualitet och den
typiske stockholmspojken, som bara är
missnöjd med världen i största
allmänhet ; de ha båda förstått att fånga själva
atmosfären, himlens levande ansikte över
staden vid olika tider på dygnet, i på
en gång klara och flytande akvarelltoner,
hos den ene så småningom omärkligt
övergående i kopparstickets skarpa
konturer, hos den andre i oljans hetsigare
färgskala. Men parallellen är
betydelsefull och förtjänar att dragas, helst som
båda, var i sin stad, sammanställts med
Dickens i deras första stadium. En
bondpojke eller en småstadsinföding kan icke
ha känt sig mera rotfast i sin lantliga
hembygd än dessa tre storstadsbarn i
sina respektive metropoler, och det kan
sättas i fråga, huruvida de icke äro de
första i världslitteraturen, som givit
medvetet uttryck åt denna djupa
samhörighet med orter, vilka genom sin karaktär av
andligt och materiellt centrum för ett helt
lands kultur snarare äro att betrakta som
historiska än som geografiska begrepp.
Herr abbé Jérome Coignard, teologie
doktor och filosofie licentiat, f. d. lärare
i vältalighet vid ett gymnasium, f. d.
bibliotekarie hos en biskop, mördad på
öppen landsväg av en arg jude, vars
dotter han bortrövat, efterlämnande flera
ofullbordade verk, möta vi i två böcker,
La Rotisserie de la Reine Péda7ique och
Les Opinions de M. Jérome Coignard
— en samling »strödda tankar», som
icke fått plats i själva romanen, denna
sällsamma roman, av många betraktad
som den yppersta blomman av sin
författares geni. Somliga ha nu ifrågasatt
hjältens trovärdighet t. o. m. som fantasi-
~8~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
