Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anatole France. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R. G. Strömberg
innersta tanke, innan den flyger vidare
— om framåt eller tillbaka, det vet
man aldrig. Skönhetslidelsen brann alltid
på djupet av hans själ. Dess uttryck
är ironien, Montaignes ironi, som är i
stånd att förvandla dygden till en
njutning och njutningen till en dygd. Ironien,
säger Anatole France, »c’est la gaieté
de la reflexion et la joie de la sagesse»,
utan den vore världen som en skog utan
fåglar. Genom den blir världen åter
välbekant och likväl full av under, precis
lik de naiva träsnitten i en gammal
holländsk bibel från sextonhundratalet, med
Adam och Eva lustvandrande bland
väl-födda hästar och kor och grisar i
paradiset tillsammans med ett fryntligt
gammalt gråskägg till Gud Fader, eller
också precis lik något helt annat, t. ex.
en sydatlantisk pingvinö. Det är genom
denna ironi som Anatole Frances verk
skall fortleva; den är det underbara
prisma, genom vilket det kalla vita
ljuset. som utstrålar från en vetenskapligt
förklarad värld, åter upplöser sig i
spektrets alla färger.
Eftervärldens reaktion mot denne
Prospero, som med sitt trollspö kunde
förvandla ett idogt, mot hedervärda och
praktiska mål strävande samhälle till ett
barns leksaksask, »vars lock lades på
varje kväll, sedan de små dockorna
omsorgsfullt ordnats i rader två och två»,
har redan, såsom inledningsvis antytts,
kastat sin skugga framför sig. Så
mycket angenämare är det mig att kunna
avsluta denna minnesteckning med en
fri översättning av några ord, som den
hittills mest framstående av dessa
»reaktionärer», Maurice Barrès, för ett
trettiotal år sedan riktade till den döde
diktaren. Att vara ett par och tjugo
år — så ungefär föllo orden — och en
majkväll, i solnedgången, för första
gången i sitt liv träda ut på terrassen
framför slottet i Versailles, det ger en
lyckokänsla, vars intensitet plötsligt låter
den bräddfulla stämningen slå över i
melankoli, och som man återfinner blott
i umgänget med denne mästare. Hans
böcker inbjuda till ett ljuvare och farligare
drömmeri än en ung man, som föresatt
sig att bli en nyttig samhällsmedlem,
strängt taget bör hänge sig åt. Det
finns en skönhet, som upplöser och
förslappar, som tar på nerverna och väcker
avsmak för världen. I den sinneseggande
atmosfär, som Anatole France skapat
omkring sig, omkring var och en som
han dragit inom sin trollkrets, förefalla
kvinnorna skönare, lidelsefullare, mera
flyktiga än vanligt och en sofists
subtila hårklyverier såsom uppenbarelsen
av den högsta visdom. Den offentliga
moralens väktare göra rätt i att
betrakta honom som en misstänkt person ...
Var han icke på en gång den visaste
och den naivaste av alla våra samtida,
mycket djupsinnig och mycket ytlig, för
att icke säga frivol: en villolärare som
få, men också en uppfostrare . . .
Karakteristiken är levande och
uttömmande, både av den som bragte och
den som mottog denna tvehågsna och
charmanta hyllning.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
