Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - J. A. G. Acke. Av Yngve Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yngve Berg
att vår tid naturnödvändigt ser orättvist
på nittiotalet. Vad Acke angår stod
han, trots vissa beröringspunkter med
det, i stort sett hela sitt liv
egendomligt oberoende. Han följde aldrig ett
mod, och de vägar han gick kände han
utstakade av sitt eget väsen.
Utvecklingens betydelse trodde han mycket
litet på, även individuellt: »Jag är
densamme och vill detsamma nu som vid
17 år», sade han. Med sina jämnåriga
och kamrater hade han, konstnärligt sett,
mycket litet gemensamt, han kan inte
inrangeras i någon skola, och om sig
själv har han med ett ganska stort mått
av sanning kunnat fälla det stolta
ordet: Någon förebild inom konsten kan
han inte påpeka, lika litet som han
hoppas att få några efterföljare.
Vid sin död var Acke sysselsatt med
den skiss till en stor komposition,
avsedd för södra fältet i Nationalmusei
övre trapphus, som Ord och Bild fått
fru Eva Ackes älskvärda tillstånd att
här för första gången reproducera. För
motivet och tankegången redogjorde
Acke i ett brev av den 22 febr. 1924
till sin vän Karl Wåhlin på följande
sätt:
»Jag har alltid undrat, hvarför Svedenborg
ej fått ett monument i vårt land, han är lika
berättigad till det som t. ex. Linné, men hans
fantastiska psyke har kanske varit hindret. För
mig har det däremot varit en hjälp nu då jag
i min komposition särskilt framhåller skalden,
Symbolbildaren. I kompositionens mitt
framställer jag hans stora vision, där Svedenborg
sammanfattar sin naturfilosofi och skapelselära
i åskådlig form:
I den arla morgonstunden vakna de båda,
Adam och Eva, från den djupaste sömn i den
äktenskapliga bädd som de delade, ty en
himmelsk ljusning blixtrade för deras ögon jagande
bort hvilan och kallade till sig den
uppmärksamhet som de hittills ägnat hvarandra. De
skåda nu den andliga solen, hvars sken är så
starkt att de båda måste sluta ögonen. De
kunna dock genom de slutna ögonen förnimma
hur denna sol sprider sina strålar med
avtagande sken ut genom hela universum. De få
därefter se hur hela skapelsen framväxer och
huru till sist från solens centrum människans
form reser sig och lyfter sig upp mot himmeln.
Det är detta sista som är mitt motiv, ’huru-
32
F röj a me d kattorna. Oljemålning. 1 p 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
