- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
50

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kallimachos. Några randanteckningar till Wilamowitz-Moellendorffs nya bok. Av Ernst Nachmanson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ei’nst Nachmanson

honom beställningar. Man kommer att
tänka på vår stormaktstids skalder, vilka
ofta begynte sin litterära bana med att mot
mer eller mindre hederlig gratifikation
författa bröllops- och begravningskväden.
Beställningarna kommo emellertid till en
början alis icke från de högre kretsarna,
snarare från les nouveaux riches. Ett
exempel är en i fragment bevarad dikt
till den rike äventyraren och
uppkomlingen Sosibios, en segersång i elegistil,
Kallimachos’ äldsta större dikt.

Men skaldens aspirationer gå högre,
socialt och litterärt. Det visar hymnen
till Zeus. Låt vara att den föredragits
först i glada vänners lag; den förutsätter,
att åhörarna ha litterär bildning och
förståelse för lärd diktning. leke blott
homeriska och hesiodiska verser skimra
igenom, många andra anspelningar och
reminiscenser vävas in i dikten.
Originell är den icke, men erkännas bör den
elegans, varmed skalden i diktens senare
del förbinder Zeus’ rätt till herraväldet
och de av Zeus insatta konungarnas makt
med sin egen konungs lov, men intet
ord säger om Zeus’ bragder; åhöraren
kan därvid icke underlåta att erinra sig,
att den unge konungen ännu icke
medhunnit att uträtta någonting.

Zeushymnen är Kallimachos’ första
hovdikt, ingalunda den sista. Han visste
också, att han numera hade gehör i
konungaborgen. Ptolemaios den andre och
Arsinoe, som icke blott var konungens
köttsliga syster, utan till sist — i strid
med grekisk, men i överensstämmelse
med egyptisk tradition — blev hans maka
och såsom sådan hans verkliga medregent,
tillkommer ju förtjänsten av att
Alexandria blev brännpunkten för
hellenistisk vetenskap, konst och bildning. De
samla till sitt hov skalder och forskare;
det är som ovan nämnt denna tid ofta
samma personer. Och den forne
skolmästaren från Kyrene och Eleusis är

snart nog tidens berömdaste skald och
vetenskapsman. Ingen står konungahuset
närmare. När så den stora drottningen
den 9 juli 270 plötsligt dör, är det
Kallimachos som ger uttryck åt den allmänna
bestörtningen. Nyfunna papyrusfragment
ge oss möjligheten att bilda oss en
föreställning om sorgesången:

Arsinoes förut avlidna syster Philotera
får på ön Lemnos, där hon gästar guden
Hephaistos och hans gemål Charis —
märk väl icke som annars Aphrodite —
se, huru hela havet är höljt i rök, som
kommer från söder, från Egypten.
Philotera blir ängslig, och på hennes begäran
flyger Charis upp på berget Athos för
att se vad som står på, från vilken
jätteeld röken kommer. Hon återvänder. I
effektfullt korta, oförbundna satser
meddelar hon skonsamt Philotera sorgebudet:
»Det är ingen eldsvåda. Jag hör något
ont. Man klagar, icke som över ett
vanligt dödsfall. En högtställd måste vara
död. Över din egen syster gråta de. Så
långt ögat räcker, äro städerna klädda i
sorg. Herraväldet ...» Här slutar
fragmentet. Men vi förstå, att Philotera och
Hephaistos åter spelat en roll i dikten
och att huvudhandlingen var Arsinoes
upptagande bland de himmelska.

De mytiska gudarna agera här såsom
i äldre dikt, men icke i heroisk
förgångenhet, utan i nutid. Det är ett
motstycke till gudarnas inkarnation i nuets
människa, varpå så många då för tiden
trodde. Denna gudavärldsapparat, som
Kallimachos här inför, har sedermera blivit
utomordentligt vanlig i antik
furstehyllning, men från att hos Kallimachos ha
varit levande verklighet, blir den snart
nog mera konventionell och blodlös. Det
är samma utveckling som senare en gång
förde från 1600-talets barockgudar till
den pseudoklassiska diktens urblekta och
fadda gudagestalter.

Nu står Kallimachos på höjden av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free