Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kallimachos. Några randanteckningar till Wilamowitz-Moellendorffs nya bok. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Na c hm an s o n
historierna, men icke i homerisk-heroisk
ton, utan just Hesiodos’ väg skulle han
följa; därtill gav honom Zeus själv sin
välsignelse. Detta bortryckande i
drömmen är ett uttryck för att den lärde,
som i Alexandreia läste om de gamla
sagorna, med våldsam fantasi måste
försätta sig i det fjärran, främmande land,
där sagorna hänt; i verkligheten har
hans fantasi icke kunnat göra sig
hemmastadd i dem. Vad det största
fragmentet innehåller, börjar med ett stycke ur
tredje boken och behandlar den gamla
sagan om Akontios och Kydippe. Den
berättas med behaglig bredd och en viss
romantisk ironi, och i den äro andra
aitia inskjutna. Över huvud skjuter
skalden just så in ett aition i ett annat;
utförlig berättelse växlar med
katalog-artad uppräkning.
Samma Oxyrhynchospapyrus, som
innehåller Aitia, har återskänkt delar av
Kallimachos’ Iamber. Också den cykeln
börjar med en invokation. »Lyssnen till
Hipponax!» Men om också form, dialekt
och stil äro lånade från den gamle ioniske
hånaren, så är innehållet icke bitande
kritik, utan fabler och växlande
berättelser av litterär eller moralisk art. Jag
skall emellertid här nöja mig med att
anföra en liten detalj: striden mellan
lagern och oliven. Motivet är urgammalt
i världslitteraturen, finnes exempelvis
både i assyrisk och arameisk poesi.
Så talar lagern:
Vilket hus, där icke jag är fästad på
dörrstolpen? Vilken siare eller vilken offergivare
tager icke mig med? Och Pythia själv: hon har
sin plats i lagern, hon sjunger om lager och
reder sin bädd i lager. . . . Jag går till fester
och till den pythiska kördansen, jag är priset,
varom kampen står. Dorerna skära mig på
Tempes bergtoppar och bära mig till Delphoi,
där Apollons heliga fester skola firas. O
dåraktiga oliv! Jag vet om ingen smärta, jag
känner icke likkistans väg. Ty jag är ren; inga
män trampa mig, ty jag är helig. Men med
dig bekransa de sig, så ofta de skola bränna
ett lik eller lägga det i graven, och dig lägga
de under den livlösa kroppen.
Därpå oliven:
Vem fann lagern? — Jorden, liksom järneken,
liksom eken, liksom cypressen, liksom varje annat
träd. Vem fann oliven? — Pallas, då hon med
honom, som bor bland tången (Poseidon), tävlade
om Akte och den gamle ormländade (Kekrops)
dömde mellan dem.
Första kastet mot lagern.
Av de odödliga, vem ärar oliven, vem lagern?
Lagern Apollon, sin skapelse Athena. Här äro
de jämnspelta, ty jag skiljer ej mellan gudar.
Vad är lagerns frukt? Vartill skall jag bruka
den? Ej äta den, ej dricka den, ej smörja mig
med den. Men olivens behagar på många sätt.
Den är en munfylla.......
Andra kastet mot lagern.
Vilkens blad framsträcka de bedjande? —
Olivens.
Tredje kastet mot lagern.
Nu gripa fåglarna in så högt, att
ordstriden avbrytes.
I slutet av Aitia förklarar skalden, att
han för framtiden skall upphöra att sjunga
och endast skall skriva prosa. Det
krävande arbetet som det alexandrinska
bibliotekets chef är visserligen också
arbete i Musernas tjänst, men det har
inkräktat på den egna poetiska alstringen.
Numera skriver skalden icke heller som
i unga dagar på beställning, utan endast
när han själv spårar lust; i
inspirationens ögonblick vore säkert för mycket
sagt. Han griper till lyran blott till
självförsvar eller till försvar och förhärligande
av vad som är honom kärt och dyrbart.
Så i sin sista dikt, där han på elegiskt
versmått firat drottning Berenikes till
stjärnorna försatta hårlock. Bredvid den
ovan nämnda dikten till Arsinoe torde
Berenikes lock höra till de yppersta
hovdikter, som någonsin skrivits.
Originalet är förlorat, men Catullus har
översatt den, och Catullus’ dikt kan en var
läsa i Elias Janzons förträffliga tolkning.
Jag kan därför nöja mig med att
hänvisa därtill.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
