Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kallimachos. Några randanteckningar till Wilamowitz-Moellendorffs nya bok. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kallimachos
I snabba drag och delvis — framför
allt när det gäller dikter som varje äldre
litteraturhistoria behandlar — blott
antydningsvis har diktarens utveckling här
tecknats. Hur mångsidig han var, har
väl icke med tydlighet framgått.
Materialets knapphet och tillfällighet skall för
resten alltid lägga hinder i vägen. I
varje fall blir Kallimachos enligt
Wilamowitz’ mening icke överskattad, om han
betraktas såsom den skald, genom vilken
hellenismens ande fylligast och renast
talar till eftervärlden.
Bilden blir som sagt alltid ofullständig,
många drag måste utfyllas från andra
håll. Wilamowitz’ bok har också, som
jag förut antytt, i sitt första band vuxit
ut till att ge en bild av hellenistisk dikt
såsom helhet taget. Theokritos, Aratos,
Lykophron, Apollonios och andra bilda
det staffage, som låter Kallimachos,
tidens diktarfurste, träda fram klarare
och skarpare.
Andra bandet av Wilamowitz’ verk
är’ av mera facklärd art, ger
detaljmotiveringen till det första bandets knappare
satser. Det lämnar ett pärlband
interpretationer av enskilda dikter och
bringar därmed i minnet Wilamowitz’ en
gång fällda och ofta bevisade ord: »Mein
liebstes Geschäft, das Verständnis eines
Kunstwerkes zu erschliessen».
Att inom ramen av en kort anmälan
uttömma arbetets rika innehåll är ogörligt.
Det är ett verk av en lärdom på den
antika kulturens hela vida område av
ett djup och en universalitet, som ingen
annan nu levande äger och knappt
någon tillförne ägt. Det är på samma gång,
som allt som flutit ur Wilamowitz’
penna, givet med stark personlig känsla
och uppfattning, med kringsynt, också
på efterverkningar och analogier i
modern tid riktad blick.
Men lättläst är boken icke. Vad Wi-
lamowitz på ett ställe säger om
Kallimachos, att han ställer höga fordringar
på sina åhörares uppmärksamhet, det
gäller in amplissima forma honom själv.
Han kräver, att läsaren på sätt och vis
själv blir medarbetare. Aldre studenter
ha också mer än en gång sagt mig, att
Wilamowitz under deras första studieår
var dem för svår, men till gengäld
sedermera gett dem desto mera. Går man
till läsningen av hans verk med
tillräcklig förutbildning och skyr man icke
mödan att själv eftertänka och energiskt
gripa tag i problemen, så ges riklig
belöning, icke allenast genom det gedigna
och tankesporrande innehållet i och för
sig, utan tillika genom den njutning, som
samvaron med en högt kultiverad ande
och en utpräglad personlighet alltid
bereder.
Att jag här önskat fästa
uppmärksamheten på det nya verket, beror
emellertid till sist icke minst därpå, att det i
första hand har ärende till oss svenskar.
Wilamowitz är en gammal vän av
vårt land. Upprepade gånger har han
besökt Sverige och hållit föreläsningar
i Uppsala och Lund, i Stockholm och
Göteborg. Han har här många gamla
vänner och trogna lärjungar. I företalet
till Griechische Verskunst, som är
tillägnad de bägge danska forskarna A. B.
Drachmann och J. L. Heiberg, talar
han om sitt hjärtliga förhållande till
Sverige. Och den nya boken är tillägnad
Vetenskaps-Societeten i Lund av dess
tacksamme medlem. Företalet slutar med
följande ord:
»Till sist är det mig en glädje (och
glädje är något, som en tysk knappt
mera känner), att jag kan sända ännu
en bok med ett offentligt uttryck av tack
till Sverige. Jag tackar först
Vetenskapssocieteten i Lund, som låtit mig tala hos
sig såsom medlem och bjudit mig
vederkvickande dagar i sin rena och friska
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
