Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olle Holmberg. Kritiker och essayist. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
Kritiker och essayist
Av Algot Werin
/ \LLE HOLMBERG har nu
/ I samlat och utarbetat några ting
I / från sin redan mycket uppmärk-
sammade verksamhet som
kritiker under titeln Litterärt. Om man, följande
en recensents råd, slår upp mitt i boken,
förvånas man kanske i första ögonblicket
över att träffa på en essay om Beppo
Sommelius. Han är, med alla raska
fasoner, några tum kortare i rocken än det
övriga illustra sällskapet i boken. Han
synes heller inte äga någon av de gåtfulla
egenskaper som egga denne kritiker att
sätta in sin sönd. I tvenne föregående
litteraturhistoriska arbeten har Olle
Holmberg lockats till så svåra uppgifter som
att söka tolka Frödings mystiska,
grubbelsjuka diktning och Almqvists Amorina,
kanske det underligaste av svenska vittra
verk. Härbredvid ter sig ju Beppo
Sommelius ganska enkel; »det mest äkta i hans
poesi är stallukten», säger författaren själv.
Det är sant att hans råa knektpoesi fick
en klarare och noblare kontur mot
bakgrunden av hans död som frivillig vid
Dybböl. Men man räknar nog inte miste, om
man antar att krigardöden och den fräcka
bravuren i hans byroniska soldatdikter
gjort mindre intryck på Holmberg än den
anekdot, som berättas om Sommelii besök
hos historikern Frederik Barfod omedelbart
innan han lät enrollera sig i den danska
armén. Det är en rätt egendomlig historia.
Direkt från ett sjukhus i Köpenhamn gick
Sommelius upp till den nämnda auktoriteten
och krävde av honom en redogörelse för
den dansk-tyska stridsfrågan och en
försäkran att danskarna hade rätt. »Skulden
är er», sade han till Barfod efter slutad
intervju, »om jag går orätt väg».
Olle Holmberg är visserligen man att
glädjas åt en bravad och uppskatta en gest,
men vad han egentligen är ute efter är
något som inte alltid sammanfaller därmed:
rätten. Den gudinna han hyllar för väl ett
svärd i den högra handen, men i den
vänstra har hon en våg, ty hon heter
Justitia. Det kan ju ibland hända att man
träffar honom stadd i lekfulla ärenden, då
han till synes glömt henne, men så snart
det kommer till kritan, när debatten går
»from sounds to things», skymtar man
bakom framställningen hennes klara och
stränga drag. Det har funnits framstående
kritiker utan detta rättspatos, vilket torde
visa, att det inte hör till de ofrånkomliga
egenskaperna, men hos Holmberg är det
den starka sidan. Det tillåter honom aldrig
att nöjas med utanverk, gester och
dekorationer, utan tvingar honom att gå till
grunden hos en person och hans verk, den
må nu ligga nära ytan som hos Sommelius
eller djupt som hos Fröding. Han kan inte
ge sig åt likgiltigt stramaljbroderi, utan
måste utforska, konstruera, sätta i
sammanhang.
Såsom denna värld är beskaffad —
där det ges på en sida och tages från en
annan — är emellertid hos varje människa
med utpräglade egenskaper hans styrka på
samma gång hans svaghet. Det är
naturligtvis inte så att Holmberg faller för den
rena juridikens oundgängliga crux att skipa
abstrakt rättvisa som blir orättvisa i det
konkreta fallet. Därtill är han som psykolog
alltför smidig och finkänslig. Han är heller
inte den som exekverar domar, därför att
det måste så vara, utan han kan sedan
han prövat vågskålarna låta det stanna
därvid, själv bäst medveten om att livet
är motsägelse- och hemlighetsfullt. Men
det kan hända att han — av lek- eller
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
