Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olle Holmberg. Kritiker och essayist. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Ho Imberg
experimenteringslust — med sin skarpa
kniv klyver ett hår, eller att han använder
sin lysande dialektiska talang till att ställa
begrepp mot begrepp, tes mot tes på ett
sätt som är bestickande men icke alltid
övertygande. Jag tänker på den mer
sinnrika än nödvändiga konfrontationen •—- i
essayen om Per Hallströms noveller — av
poeterna Nicander och Vitalis, vilka skola
personifiera motsättningen mellan Purpur
och Vilsna fåglar, en motsättning som dock
utan denna dialektiska apparat blir så
ypperligt, så intimt klarlagd. Eller på en
konfrontation av Heidenstam och
Strindberg i uppsatsen Kring Heidensta?n, som
inte med orätt kan påstås exemplifiera den
»uddiga knivkastning» varom författaren
talat i den föregående Hallström-essayen.
Den är något rättegångsmässig, visserligen
på ett humant, fritt och artistiskt sätt.
Men den är, liksom allt som kommer från
denne författares penna, frisk av sälta,
vaken som en morgonrevelj. Det finns över
huvud inga döda ställen i denna bok, det
må nu vara Kant, Bondeson eller Walter
Scott som är på tapeten.
Walter Scott och vi är kanske den
uppsats man bör läsa först. Den är ett exempel
på essayistisk konst som skulle försvara
sin plats i en antologi av strängt urval,
och den har ett föremål som i storhet och
intresse inte lämnar något att önska. Här
är verkligen också Walter Scott på ett
dussin sidor, världsmannen på Abbotsford,
den lärde historikern och klanens ättling
med ridderlig lust för äventyret, korsade
klingor och vackra ögon. Om man ser för
litet av något är det av den Walter Scott
som vid första sammanträffandet
överraskade sina kvinnliga beundrare, men som
Geijer inte kunde undgå att fästa sig vid,
när han samlade sina intryck efter
läsningen av Lockharts berömda biografi: »en
linkande man — Scott var liksom Byron
ofärdig — av kämpeformer, med tunga,
vanliga, snarare grova drag, och under
buskiga ögonbryn ett par små grå ögon,
vanligen uttryckande engodsinnad slughet».
Holmberg uppehåller sig vid den Scott
som dyrkar tapperheten och — rättvisan.
Detta senare är det originella draget i
porträttet, det som tillika utmärker dess
tecknare. Han har inte glömt att Scott var
jurist innan han blev diktare, och han
finner att den senares litterära samvete
alltjämt är bundet av domarreglerna. De
äro kvar som sinne för måtta och oväld,
för rätten sådan den går sin höga väg ovan
rättshaveri eller falskt och fegt
överskylande. Man måste känna sig tillfredsställd
över att även detta ord sagts om den
historiska romanens mästare, även om man
tycker att Holmberg ritat lagkarlens kontur
vä) skarp och t. ex. låtit Effie Deans
i Midlothians hjärta bli lidande på att
användas som bevis för tesen om Scott
såsom den rättvise domaren. Att hon som
fattig, syndig människa inte är utan skuld
i sin olycka, det är ju sant. Men jag har
svårt för att tro att Scott med denna
minutiösa logiska omtänksamhet vägt och
mätt hennes brott och straff. Det värsta
som kan sägas öm Effie Deans är att hon
med galgen i sikte ett ögonblick söker
locka sin syster att fria henne genom en
falsk ed, men här tillkommer den mycket
förmildrande omständigheten att hon i
realiteten var oskyldig till det brott varför
hon misstänktes.
Från Walter Scott finner Holmberg en
linje till Thomas Hardy, och det är ett av
hans lyckliga fynd. Effie Deans’ historia
har nämligen berättats på nytt av den
författare som i våra dagars England med det
starkaste greppet fört den stora engelska
be-rättartraditionen vidare. Tess of the
d’Urber-villes i romanen av samma namn, den
blonda, oskyldiga Tess, blir förförd av en
lantlig don Juan och kedjas vid olyckan, som
följer henne till det grymmaste slut: galgen.
Det är inte endast grymt utan
meningslöst, orättvist. Holmberg kastar en blick
tillbaka till de grekiska tragöderna, hos
vilka också olyckan slår ned som blixten
från blå himmel. Att vara stor är att
vara tragisk, enligt sofokleisk uppfattning:
»På ett visst avstånd från jorden sveper
en vind, som skonar busksnåren, men
knäcker de höga topparna. Ju närmare molnen,
desto närmare blixten.» Men där storheten
och lidandet på detta sätt äro samordnade
kan man tala om en hög, en tragisk
rättvisa, en art av kompensation. Vad
Holmberg till slut måste anmärka på hos Hardy
är att han icke är tragisk i denna nobla
mening, att han gärna framställer olyckan
utan glansen: misären. »Man brukar tala
om att förlora sinnet för ordens valör-,
Thomas Hardy kan förlora sinnet för
olyckans. Med samma dystra, lågmälta ton som
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
