Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olle Holmberg. Kritiker och essayist. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
oftast berättar han om tröstlös jämmer,
och man har i några av hans böcker
intrycket av att han snarast skulle bli
förvånad, om något ginge någon väl i handom.
Han staplar missödet på misstaget liksom
sten på sten, tills hans väggar genljuda
av suckar och hans valvgångar av stilla
gråt». En art av kompensation finns det
dock hos Hardy. Såsom hos grekerna mitt
i olyckans mörker det blåa havet lyser till
vid synranden och gör att ali mänsklig
smärta ter sig ringa, så utspelas hos
Hardy merendels de dystra händelserna på
en bördig och traditionsrik landsbygd,
med vida perspektiv i rum och tid och
med något oförstörbart hos såväl människor
som växtlighet. Det är detta som utgör
Wessex-epikerns styrka, som gör att hans
berättelser inte te sig blott och bart
jämmerliga. Dem som äro goda och olyckliga,
och som Hardy därför intresserar sig för
och älskar, sätter han i förbund med arbete
och växtlighet, med himlens friska väder,
påpekar Holmberg, och det är en akt av
diktarrättvisa som han senterar. Till slut
ger han med ett vackert citat ur Thomas
Hardys sista skådespel om Tristan och
Isoide en antydan — och tyvärr endast
en antydan — om poeten Hardy, hos oss
ännu alltför litet känd.1
Hur Olle Holmberg själv skipar
rättvisa gentemot diktare och människor kan
man iakttaga i en liten uppsats om
Rimebergs kärlek, där han respektfullt, nästan ömt,
bläddrar igenom den nyligen publicerade
dagboken av Emilie Björksten, Runebergs
älskarinna, eller i den knappa och dock
tillfyllestgörande betraktelsen a\ John
Chron-schough och August Bondeson. Han ger här
författaren vad honom tillkommer, talar
om att skollärare John Chronschoughs
memoarer inte endast är en kvick och lustig
bok utan ett till komposition och stil
ovanligt genomfört konstverk, huru av det
ursprungligen rent satiriskt sedda stoffet blev
icke en karrikatyr utan en karaktärsroman,
vari lille Johannes och hans ömma moder
fingo drag ur Bondesons egna
barndomsminnen och skolmästaren kom att
betraktas med humor i stället för hån. Det är
inte endast så att boken ter sig mer sym-
1 Värda att uppmärksammas även för Hardys
skull äro Gunnar M. Silfverstolpes och Karl
Asplunds översättningar i Vers från väster.
patisk i denna belysning, den blir som
livsskildring rikare nyanserad och större.
Men han ger också Chronschough, honom
som varje man med självaktning anser sig
böra le åt, hans rätt, påpekar att han är
ärlig och godhjärtad och på sitt sätt väl
så bra som det hafsiga sällskap som
kontrasterar mot honom i romanen. Det är
icke lönt att förhäva sig, säger Holmberg,
tillvarons gåtor äro inte så enkla att de
lösas av »en svordom och ett studentbetyg».
Överallt bland »bildade» och »obildade»
— och kanske icke minst bland de förra —
där humor eller självironi saknas, är mäster
Chronschough oss farligt nära in på livet.
Det finns utan tvivel ett stort steg
mellan Chronschough och Oswald Spengler,
och den senare vore måhända mannen att
bli förnärmad över att nämnas i samma
sats som den svenske sockenmagistern. Han
bör emellertid kunna trösta sig med den
avhandling Olle Holmberg här ägnar hans
bok om Västerlandets undergång. Att bli
så insiktsfullt, klart och objektivt refererad
händer inte varje författare var dag. Den
som förskräckt ryggar tillbaka för Spenglers
voluminösa verk eller inte är mäktig hans
språk, kan i själva verket inte bättre än
här tillägna sig hans lara, eller fa en
uppfattning av hans diktartalang. Ty om
Spengler icke är historiker, så är han i varje fall
poet, såsom Holmberg till slut framhåller.
»Det har för mig alltid något uppskakande»,
heter det på ett ställe i andra delen av
Västerlandets undergång, »när jag om
våren ser hur alla dessa blomster, som trå
efter befruktningen, i ali sin lysande
blomning icke kunna draga varandra till sig,
ja, icke ens märka varandra, utan äro
hänvisade till djur, för vilka dessa färger och
dofter ensamt äro till». Det är verkligen
något av det slags poetiska natursyn,
visserligen mer naturalistiskt färgad, som vi
beundra i Viktor Rydbergs Fåfäng
skönhetssträvan eller i Älvan till flickan. Så mycket
mindre på sin plats synes mig därför
Spenglers ringaktning av dikt och idé vara. När
han vågar den något brutala paradoxen att
Archimedes med alla sina vetenskapliga
uppfinningar ’kanske var mindre verksam
än den soldat som stötte ned honom vid
Syrakusas stormning, när han med en
axelryckning anför Wilhelm v. Humboldts ord:
»riken förgå, men en god dikt består»,
eller när han med en fingerknäpp avfärdar
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
