Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Romarhandeln och runorna. Vår skriftkonsts ädla historia i nytt ljus. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R om ar h an d e ln och runorna
sida här nere. Vägen för heruleinas
forbindelse med sina hemmasittande
anförvanter i Norden följde floderna Dnjepr och
Weichsel, en väg som bl. a. markeras av
spjutspetsar med mycket tidiga runinskrifter
av gotisk-herulisk härkomst. — Till detta
viktiga uppslag lade Bugge ett annat: det
ord erilar, som så ofta förekommer i
samband med personnamn och som
komplement till sådana i våra äldre runinskrifter,
är språkligt identiskt med stamnamnet
heruler.
Bugges teori var visserligen byggd på
en del ohållbara premisser: von Friesen
godtager dess huvudresultat. Herulerna ha
varit nordbornas läromästare i runkonsten,
ja en hel del av våra inskrifter med äldre
runor, ofta förekommande i fordom
folktomma yttre kustbygder, ha rests av farande
heruliska köpmän, som legat och väntat
på vind och haft god tid att rista
minnesvårdar över av landborna svekfullt
behandlade kompanjoner. Förklaringen ger en
enkelt gripbar mening åt den ofta stereotypa
formuleringen av dessa äldsta nordiska
runstenar, i ali synnerhet passar den väl
till Rö-stenens bittra: »Svavar är svekfullt
tillfångatagen».
Var bodde dessa heruler?
Runinskrifterna peka på ett bestämt
spridningscentrum, och som handelsfolk måste dessa
vittfarande kulturpionjärer ha en för
forskningen särskilt intresseväckande
operationsbas.
Lokaliseringen är tämligen lätt.
Herulerna bodde under tiden 250—500 e. K.
i södra Jylland eller å de angränsande
danska öarna men utsattes tidigt för anfall
av de från Uppland och Mälarbygden
nedträngande danerna, som tidigt frånrövade
dem landstycke efter landstycke. Redan
danernas första anfall, troligen på
2ootalet e. Kr., föranledde deras utvandring i
två huvudriktningar mot Svartahavstrakterna
samt mot Rhenmynningen.
Detta herulervälde i södra Jylland och
på de motliggande danska öarna ligger
vid den romerska handelns stora
genomgång från Nordsjön till Östersjön. Den
blåsiga Skagenudden med de farliga
stränderna vågade under forntiden ingen
navigatör runda. Såsom man av både fornfynden
och andra fakta vet gick den stora
handelsvägen från romerska rikets nordvästligaste
punkt på kontinenten, Rhenmynningen, till
R ö-stenen.
Östersjön först innanför de frisiska öarna
och upp mot en lämplig landningsplats på
Slesvigs västkust. Därefter passerade den
över land till Östersjön. Därpå följde den
Fyns och Själlands nordkuster till kusten av
Skåne och så den svenska västkusten uppåt
in i Kristianiafjorden.
Detta var den västliga handelsvägen.
Den östliga vägen för romarhandeln nådde
via Weichseln in i Östersjön, kröp så längs
med den tysk-baltiska kusten upp i
jämnhöjd med Gotland och vågade sig först
här över det stora vattnet till Gotlands
östkust, så runt syd-änden av ön och förbi
Ölands norra udde mot Smålandskusten,
där Tjust gav första landkänningen.
Det är i förbigående värt att lägga
märke till den grundläggande betydelsen av
dessa två seglationsleder vid tolkningen av
Jordanes’ bekanta skildring av de nordiska
folkstammarna under 500-talet e. K. Först
om vi utgå från att som källa för dessa
uppgifter använts handelsresande med
mångårig beresenhet på de bägge nämnda trå-
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
