Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wladyslaw Reymont. Av Anton Karlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton Kai’lgren
blessyrerna i striden och alla de
själsrörelser han genomgått har brutit hans
kraft. Han dör —- en död värdig hans
strävsamma bondeliv. I feberyrsel stiger
han en tidig vårmorgon upp från sitt
sjukläger och vandrar ut för att beså
sina åkrar — han vacklar fram längs
fårorna och stupar till sist för att inte
mer resa sig.
Frigiven ur fängelset mot sin hustrus
borgen återkommer Antek till byn. Hans
och Jagnas förhållande fortsättes, men
kommer till ett brått slut: Jagna älskar
redan en annan. Det är en kärlek som
ett ögonblick tycks komma henne att
resa sig: en svärmisk, religiöst betonad
kärlek till en ung prästkandidat,
byorga-nistens son Jasic, som tillfälligt är på
besök i sin hemby. Men katastrofen
kommer. Jasics mor, förfärad över att
hennes son, den blivande gudstjänaren,
givit sig i lag med byhetären, hetsar
upp byns kvinnor mot den ovärdiga.
En uppfanatiserad kvinnoskara beslutar
att befria byn från olycksbringerskan.
Jagna bindes till händer och fötter och
kastas på en gödselvagn, dragen av två
svarta kor; eskorterad av hela byn,
föres hon så bort från Lipce och
lämnas i ett dike vid vägkanten.
Orosstif-terskan är borta, luften åter ren. Dramat
är slut.
Framställningen av detta bydrama är
gjord med fast och säker hand. Lugnt
och logiskt utveckla sig dramats
händelser, de många enstaka episoderna
inordna sig osökt i huvudhandlingens ram.
Det är en jämnt och starkt framflytande
flod, rik på bifloder, stora och små,
som dock alla naturligt gå upp i den
stora strömfåran, en flod som ibland
rör sig framåt i flegmatisk takt men
dock aldrig stagnerar, som ibland
strömmar fram med snabb fart, men aldrig
breder ut sig över sin flodbädd.
Spänningen ökas i jämnt crescendo från del
till del; verkets fyra delar uppvisa var
för sig en skickligt genomförd stegring
fram till en verkningsfull sluteffekt: i
första delen Borynas med koloristiskt
mästerskap målade bröllopsfest, i andra
delen den med intensivt liv mättade
striden mellan herregodset och byn, i
tredje delen gamle Borynas med bred
grandezza tecknade dödsscen, i fjärde
delen den med elementär kraft
exploderande folkvredens rättsskipningsakt mot
olycksbringerskan.
Livslevande träda dramats personer
fram för läsarens ögon. Författaren ger
ej längre, såsom i sina tidigare arbeten,
endast oskarpa silhuetter utan mejslar
ut gestalter, individualiserade i minsta
detalj. Vilka härliga polska typer! Främst
gamle Boryna själv, en monumental
representant för en gammal kärnfrisk och
aristokratisk bondestam, mannen av järn
och stål, som obevekligt slår ned allt
motstånd som möter honom och vars
jättekraft själva döden har svårt att
övervinna, hövdingen, född att härska
och befalla, inför vars mäktiga
ledar-auktoritet alla böja sig, bondekungen av
gammal typ, en värdig ättelägg från den
tid, då piasternas bondesläkt gav Polen
dess förste konung. Vid hans sida står
Antek, en typisk polack också han, med
sin nations hetsiga, lätt uppsvällande
blod, obändig i kärlek liksom i hat, stolt
och trotsig, högsint och ridderlig; Jagna,
den primitiva instinktvarelsen, i vars
ådror det heta slaviska blodet pulserar
med ohämmad makt, för vilken livet är
att älska och älskas, honan, omättlig i
sin brunst, förförerskan, som genom den
mystiska, oemotståndliga makt som
utgår från henne, väcker åtrå hos varje
man, representant, trots allt, icke för
den råa liderligheten, utan den friska,
sunda sinnligheten; Anna, Anteks
förtryckta, tåliga och undergivna, i olyckan
starka hustru, i vars med utsökt poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>