Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wladyslaw Reymont. Av Anton Karlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton Kai’lgren
tidräkning bestämmes av de kyrkliga
festerna, man mäter tiden icke i
minuter utan i paternoster. Religionen färgar
människornas tal: ett »Jesus Maria»
ligger ständigt på bondens läppar;
religiösa begrepp dominera hans
föreställningsvärld — i solen eller månen ser
han en blödande hostia. Och om än
mycket av denna religiositet är en
ytlig fernissa, så tränger religionen
samtidigt också ned i djupet av själarna.
Med vilken varm och innerlig andakt
begås icke gudstjänsten i det lilla
templet: då prästen med naiva, lättfattliga
ord berättar Kristi lidandes historia,
strömma böndernas tårar och deras
nävar knytas av harm; då han tuktar dem
med lagens ord, går det rakt ned i
botfärdiga hjärtan.
En annan känsla, som på samma sätt
ligger fast rotad hos bönderna, nedärvd
även den genom seklerna, och orubbad
av senare tiders påfrestningar, är
känslan av inbördes solidaritet, medvetandet
att individen blott utgör en liten del i
byalagets större enhet, denna speciellt
från den ryska miren kända
kommunistiska känsla, som gått alla slaviska folk
i blodet. Byns makt behärskar sinnena,
man vet att mot den finns ingen appell.
Konflikter kunna söndra bönderna, men
i för byn kritiska ögonblick . erbjuda
alla, vänner och fiender, en sluten
enhetsfront, då gå individerna villigt upp
i massan, då är det byn själv som
känner och handlar. Så är det vid de båda
ovan omnämnda bonderesningarna: som
en enda man står byn upp, man ser
knappast i massan de enskilda
ansiktena, man uppfattar blott en enda
samlad och homogen kraft. Så är det också
i dramats slutscen, Jagnas utdrivning ur
byn: det är byn själv som expatrierar
ett oroselement.
I två av de fall, där byn på detta
sätt handlar unisont, rör det sig om jor-
den — det är också den gemensamma
kärleken till den som kraftigast svetsar
bönderna samman, och den är, denna
kärlek, när allt kommer omkring, den
starkast dominerande kraften i
böndernas själ. Det är en känsla i släkt med
den religiösa: jorden är helig, arbetet
med jorden är deras främsta gudstjänst,
känslan för jorden deras centrala
religion. Reymont, bondesonen, når aldrig
högre än då han skildrar jordens makt
över människorna — han skriver då
några av »Böndernas» mästerligaste
sidor. Hit hör framför allt romanens
kanske allra starkaste scen: Borynas förut
omtalade dödsvandring. Ännu på
dödsbädden hör han vårjordens kallelse:
stirrande ut i den underbara vårnatten
skrider han som ett spöke över åkerfälten,
kastande ut utsädet med en kretsformig
rörelse, en välsignande gest. Han
välsignar varje torva, varje grässtrå, det
instinktiva och okuvliga behovet att så
är det enda som lever kvar hos honom.
Jorden är hans sista tanke, innan han
för alltid lägger sitt huvud till ro mot
dess av vårens safter svällande barm.
Så träder då i »Bönderna» den polska
byns både materiella och andliga liv
med enastående fyllighet läsaren till
mötes. Och detta sitt väldiga material har
författaren — därutinnan sig lik från
sina tidigare verk — samlat och
bearbetat utan ett spår av tendens. Man
ser icke ett ögonblick hans pekfinger,
gillande pekande på ett, ogillande på
ett annat; han genomför i stället
konsekvent den polske bondens eget
perspektiv. Han skönmålar ej sina bönder —
något som kunnat ligga nära till hands
i en tid av stark bondekult; han
svartmålar dem ej heller, även när hans
naturalism tvingar honom att breda pä
tjockt med mörka färger. Som nationell
hymn till en samhällsklass på modet —
en tolkning som en del chauvinistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
