Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wladyslaw Reymont. Av Anton Karlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W la dy s la w Rey mont
kritici velat ge Reymonts verk —
håller »Bönderna» icke måttet; andra
kri-ticis förebråelse att han ej gjort sina
bönder full rättvisa kan han ta med ro.
Hans verk är äkta, oförfalskad vara —
ett verk av saftig och djärv, stor och
sant konstnärlig realism.
Ett ord måste tilläggas om arbetets
språkliga dräkt. Reymont, som känner
sina bönder utan och innan, behärskar
också deras språk i minsta detalj. I
dialogerna låter han bönderna tala ren
dialekt och även eljest inströr han i texten
dialektala ord och vändningar; hela
romanen är dessutom skriven på ett slags
stiliserat bondespråk — något som, inom
parentes sagt, gör den så gott som
oöversättlig. Experimentet är djärvt,
men har utfallit lyckligt: romanens språk
har på detta sätt blivit sällsynt rikt och
skiftande, mustigt och kraftigt, ofta fränt,
ibland föga salongsmässigt, aldrig
slätstruket och trivialt. En extra krydda
får den språkliga framställningen dels
genom den massa folkliga ordspråk och
talesätt som författaren strött in däri,
expressiva och originella, dels genom
den massa av bilder som utmärker hans
stil, vanligen, såsom det passar sig i en
bonderoman, hämtade från naturens eget
liv, i varje fall tillhörande böndernas
egen föreställningssfär.
IV.
Det nervöst jäktande i Reymonts
temperament, som han så fullständigt
lyckats betvinga i sin med homeriskt lugn
och homerisk bredd gjorda byskildring,
bryter nu fram med förnyad kraft. Han
vill efter det länga stillasittandet bland
Lipces bönder liksom sträcka på
lemmarna. Nästan samtidigt med sista delen
av Bönderna publicerar han (1907—1908)
två novellsamlingar, »Vid
avgrundsbranten» och »Stormen», som verka nästan
som en explosion av vad han under en
längre tid magasinerat av stämningar
och intryck från de mest heterogena
miljöer och väderstreck: bilder från
revolutionen 1905, scener från det
japanska kriget, en kärlekstragedi vid
Bretagnes kust, ett skeppsbrott i engelska
kanalen, en tjurfäktning i Spanien, ett
besök i en opiehåla i London etc. Det
är hastigt, nästan vårdslöst på papperet
nedkastade skisser; påpassligt tagna,
men illa framkallade fotografiska
snapshots.
Reymonts egen nervösa oro går igen
hos hjältarna i romanerna »Drömmaren
(1910) och »Vampyren» (1911).
Drömmaren är en liten polsk järnvägstjänsteman:
åter ger Reymont en suggestiv bild av det
lilla stationssamhällets orörliga
enformighet, dess själsdödande atmosfär. Den unge
tjänstemannen betjänar från sin
biljettlucka de lyckliga, som få se den stora
värld, om vilken han på varje ledig stund
läser och drömmer; till slut tillgriper han
en penningsumma och rymmer till Paris.
Men världsstaden tillfredsställer honom
ej; han begår självmord genom att,
järnvägsman in i det sista, kasta sig under
hjulen av ett expresståg. Hans
själsfrände i romanen »Vampyren», en ung,
bildad polack, vill finna stimulans för
sina nerver i Londonlivets brusande hav,
kommer där in i ockultistiska kretsar
och faller offer för en hemlighetsfull
kvinnodemon. Båda romanerna äro svaga,
den första tunn och obetydlig, den
senare, där författaren på ett ytligt och
rafflande sätt behandlar en rad
psykologiska och psykopatiska problem,
anlagd på ren sensation.
I sin motivjakt kan Reymont ej
avhålla sig från att pröva sina krafter inom
en av honom hittills outnyttjad,
outtömlig ämnessfär: fosterlandets historia -—
han gör det tydligen delvis för att möta
de förebråelser för likgiltighet för Polens
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
