Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Enleveringen. Av Paul Ernst. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En leveringen
»Hur kommer det sig att ni kan
dikten?» frågade hon häftigt. »Calisto
har inte skrivit den själv! Ni har
skrivit den!»
»Ja», svarade Florio.
»Tänkte jag inte det, att det
dumhuvudet inte kunde skriva några dikter»,
utropade hon. »Jag blev lurad när han
satt bredvid mig och rabblade upp sina
vackra saker. Fort. Berätta. Ni är hans
förtrogne. Han har pratat om
alltsammans för er, och nu har ni passat på
tillfället och snappat undan mig för
honom ? » Hon satt och talade med
blixtrande ögon, men hon såg noga och
prövande på honom.
»Ack! Nu måste ni ju också tycka
att jag är en lumpen usling!» sade Florio.
»Och jag skall berätta allt för er.»
Och nu förtalte han, huru han
kommit till Madrid och huru han givit ut
alla sina pengar så när som på en enda
real, och hur han blivit bekant med
Calisto och denne betalat honom en real
för varje dikt.
»Det är likt honom!» ropade
Lu-crezia. »En real för en dikt!» Florio tog
en stol och satte sig bredvid henne,
fattade hennes hand, som hon något
tvekande lät honom behålla, sedan fortsatte
han att berätta huru Calisto i dag sagt
farväl till honom, hur orolig han nu var
över att inkomsten från dikterna skulle
upphöra, men att han gjort besparingar
och att förhållandena om en månad
sannolikt åter skulle se ut på ett annat
sätt, och så kan ju också lyckan komma
helt plötsligt — här skrattade han och
såg på henne med så blixtrande ögon,
att hon rodnande såg mot golvet.
Slutligen kom han till det ögonblick då han
tillfälligtvis hade lutat sig mot husväggen
och berättade vidare vad vi redan veta.
Två stora karaffer stodo på bordet
med rött och vitt vin. Glas fanns det
där och tallrikar. Där stod ett fat med
kall rådjursstek. En stor flat fårost,
äpplen, vindruvor. Lucrezia kastade en
prövande blick på bordet och sade: »Jag
har naturligtvis icke ätit någon
kvälls-vard. Jag är hungrig. Vi sätta oss först
till bords innan vi förhandla vidare.»
Då de nu sutto mitt emot varandra,
sedan de stillat den första hungern, sade
hon allvarligt: »Förstår ni att ni lekt
med en flickas öde? På mig tänkte ni
väl inte alis när ni skrev edra dikter?»
Florio utgjöt sig i bedyranden. Men hon
avbröt honom och fortfor: »Ni kunde
väl tänka er att jag genomskådade den
där narren. Helt plötsligt kommer han
med dikter till mig. Nu är det klart för
mig att jag genast i början hade mina
tvivel; men vem tror på sig själv i ett
sådant fall? När han med sitt enfaldiga
ansikte Jämnade mig dikten om
enleve-ringen och jag läste den, kände jag mig
vilt uppsluppen.» Tårarna lyste till i
hennes ögon, och hon skrattade. »Jag var
väl förtvivlad. Vad skall väl en stackars
flicka ta sig till? Ingen människa hade jag
att anförtro mig åt, mina goda föräldrar
förstå ju inte alis, när jag berättar något
för dem som kommer från mitt hjärta. Jag
sade till honom: »I natt enleverar du mig.
Du beställer en vagn med fyra hästar,
som väntar om hörnet. Du beställer en
måltid hos värden i Vallescas. På slaget
tolv fara vi.» Och, min herr Florio, då
ni så i afton stod där — —», här blev
hon röd över hela ansiktet och böjde
sig djupt över tallriken, tunga tårar föllo
från hennes ögon ned på dess kant.
»Lucrezia, du älskar mig!» ropade
Florio hänförd, knäböjde framför henne
och slog sina armar kring henne. Hon
värjde sig svagt. »Släpp mig, vad skall
ni tänka om mig!»
Morgonen därpå lyste solen in
genom fönstret. Florio vaknade. I hans ar-
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
