Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Från Karl Johan till Karl XV. Några böcker, anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F7’ån Karl Johan till Karl XV
To r g e t.»
kunde uppbringa en anständig krets av
medmänniskor. Sällskapen U. D., De 13,
De 17, Kråkorna m. fl. skildras av fru
Linder mer och mindre ingående. Av
redogörelserna finner den vetgirige, att man
kunde ha roligt i dessa kotterier och att man
i Nya Idun vågade skämta med själva Ellen
Key, med andra ord att man befann sig i
spirituellt sällskap. Fru Linder framhåller
med skärpa, att det förkättrade 80-talet
långt ifrån var en gråkall, glädjelös,
tungu-sisk tid, tvärtom var den ungdomsfrisk och
levnadsglad. Ja, var det inte Drachmann
som skaldade ungefär så här:
Den Gang, da vi var Drenge,
Da var der Drenge til.
*
Till de nyutkomna memoarerna äro att
räkna En skådespelerskas minnen av
Henriette Widerberg, och i samband med dem
böra nämnas Waldemar Swahns små
anteckningar om en annan av scenens
prinsessor från tiden före 1800-talets mitt:
Emilie Högquist. Till de tillbakablickande
skildringarna ur Stockholms högförnäma
värld ge dessa små böcker en pikant
utfyllnad. Mellan aristokratien —
diplomatien där inräknad — och teatern voro
nämligen förbindelserna traditionellt intima, och
de båda damerna dela äran av att ha »sett
Sveriges högsta aristokrati för sina fötter».
De tillhörde den klass, som gamle
Gjörwell kallade »söta otäckor» och som andra
S—Ord och Bild, 3 4:2 årg.
samtida beteckna med uttrycket »damerur
den glättiga kretsen». Under Gustav III:s
toleranta tidevarv väckte teaterdamernas fria
levnadssätt ingen förargelse •— i en rapport
till konungen framförde teaterchefen
Clew-berg-Edelcrantz den av aktörerna vid
dramatiska spektaklet isamband med en
avlöningsfråga uttalade tvekan, huruvida
»mamsellernas barnsängar hörde till tjänstgöringen och
borde räknas bland laga förfall». Med ett
ord: aktriserna hade sina privilegier, vilket
naturligtvis ej hindrar, att det bland dem
torde funnits även efter en senare tids
begrepp något så när otadliga exemplar.
Om Henriette Widerberg och Emilie
Högquist ej kunde räknas till dessa, så
fyllde de likväl de fordringar, Anatole
France ställde till kvinnan — hennes
uppgift var att försköna tillvaron. De voro vad
Brinkman kallade huldgudinnor. Båda ägde
skönhet och behag, skälmskhet och
kvickhet. Båda omtalas därjämte som
godhjär-tade, osjälviska, hjälpsamma.
Henriette Widerberg synes ha varit den
mest onyanserade av de två. Det var ej
ett spår av romantik över hennes person
och öde, hon levde i det mest sorglösa
lättsinne, levde en dag i sänder, var full
av livskraft och struntade i »vad folket sade
och vad följden blev», som det heter i en
gammal sällskapslek. Hon ägde ej ett spår
av Emilie Högquists ärelystnad, viljekraft,
lust att lära, att utveckla sig, göra sig
värdig framgången. Fastän operaprimadonna
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0133.html
