Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några reflexioner om den industriella revolutionen och arbetarrörelsen. Med anledning av en bok. Av Fritz Henriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den industriella revolutionen och arbetarrörelsen
hela och naturnödvändigt tämligen likformig,
dels att den vid sidan av sin verksamhet
inom det egna landets näringsområde får
även internationell karaktär. De orsaker
som framdrivit den ha sålunda
oundgängligen gjort den till både nationell och
internationell. Dess i övrigt grundläggande
gemensamma drag är dess förgrening i en
rent facklig rörelse samt en politisk rörelse,
den senare vanligen socialistisk till sin
karaktär, samt dessutom i de flesta länder
en kooperativ rörelse, i en eller annan
form ansluten till någon av de andra. Om
de båda första av dessa, de ursprungliga
och bestämmande, säger Cole:
Fackföreningsrörelsen är den industriella
revolutionens nödvändiga produkt och socialismen
är den oundvikliga motsättningen till
samhällets kapitalistiska organisation. I en
mening är den moderna arbetarrörelsen
arbetarklassens reaktion mot kapitalismen; men
i en djupare mening är den icke en
reaktion utan frukten av en skapande impuls.
I det förra avseendet har den väsentligen
en försvarande och skyddande uppgift;
dess mål är att upprätthålla och förbättra
arbetarnas levnadsstandard inom den
förefintliga ekonomiska ordningen. Men i den
mera fundamentala meningen är den en
utmaning mot denna existerande ordning
och söker åtminstone ge anvisning på den
ordning som borde intaga dess plats.
I fråga om samhörigheten eller
förbindelserna mellan de ovan nämnda grenarna
inom arbetarrörelsen, variera dessa från land
till land. Ibland finnes, såsom i Frankrike,
föga förbindelse mellan
fackföreningsrörelsen och de socialistiska politiska
partigrupperna, ibland, såsom i England, bildar
fackföreningsrörelsen till större delen det
politiska arbetarpartiet, ibland åter, såsom i
Tyskland, behärskar det socialdemokratiska
partiet fackföreningsrörelsen. I Belgien äro
arbetarrörelsens fackliga, politiska och
kooperativa grenar fast förenade, medan i
Förenta Staterna de kunna sägas vara helt
åtskilda, liksom arbetarrörelsen där företer
särdrag som i mycket väsentligt skilja den
från andra länders och återspegla de
särskilda förhållanden som uppstått genom
dess egenartade industriella och kulturella
utveckling, immigrationen, förekomsten av
en stor negerbefolkning o. s. v.
I Sverige är arbetarrörelsen i den
mening som här avses en jämförelsevis sen
företeelse. Under storindustriens första skede,
vid en tidpunkt då i England
fackföreningsrörelsen redan uppnått stor fasthet och
styrka samt bildade en makt att räkna med,
framträdde den här i form av trevande
försök inom liberala och radikala kretsar
att uppträda till försvar och stöd åt
industriarbetarnas ekonomiska och medborgerliga
välfärd och syssla med de nya problem
som den begynnande industrialiseringen
medförde. Även Danmark samt långt mera
Tyskland voro före Sverige, och det var
som bekant från dessa länder som den
egentliga impulsen till organisationen av
den moderna arbetarrörelsen i Sverige kom
genom August Palm såsom det i början
mest verksamma instrumentet. Härav har
följt, liksom av andra djupare liggande
orsaker, att den svenska arbetarrörelsen
tagit starkast intryck av den tyska, ehuru
den utvecklats på nationell grundval,
samtidigt som den står främst i sin mot
framtiden inriktade syn på arbetarrörelsens
internationella samhörighet och mission.
Liksom den tyska insågo den svenska
arbetarrörelsens ledare tidigt, att den evolutionära
processen var den säkrare som borde
väljas och att denna måste inriktas på
erövringen av den politiska makten och vidare
fortgå på parlamentarisk väg, och de
förmådde även trots till sina tider besvärligt
motstånd genomdriva att denna linje
oavvänt följts och att rörelsens politiska del
blivit den förhärskande.
Den svenska arbetarrörelsen har icke
saknat skildrare, men den utförligaste och
bäst dokumenterade redogörelse för den
samma är den som utgivits av Gerard
Magnusson, Socialdemokratien i Sverige,
vars tredje och sista del nu föreligger,
förande skildringen fram till denna höst
och till den tredje socialdemokratiska
regeringen. Författaren har i det sista kapitlet,
vari han kastar en återblick på vad han
med ett gemensamt uttryck benämner den
socialdemokratiska arbetarrörelsen i vårt
land, understrukit att han icke avsett att
skriva dess historia eller en uttömmande
skildring av denna rörelse utan fastmer en
krönika som kunde tjäna såsom uppslag
för närmare studier på området. Därigenom
avväpnas den kritik som skulle kunna vilja
anmärka på ett och annat och särskilt på
de brister som i regeln vidlåda ett arbete,
i vilket en serie journalistiskt skrivna skild-
II7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
